Det finns en marknad i Ouro Preto – staden som en gång var större än både Rio och New York – tillsammans. Den gång fanns det guld här. Nu är det inte mycket guld kvar. Marknaden utan för en av stadens många kyrkor säljer kanske inte ädelmetaller men mineraler och halvädelstenar finns det massor av.
Det var guldgruvorna som en gång gjorde staden rik. Eller staden vore kanske fel att säga, det var ju inte den som blev rik. På 1600-talet var Brasilien en portugisisk koloni. Med slavar från Afrika var det portugisiska kungen och adeln som tjänade de stora pengarna. Samt deras män på plats i Brasilien. Idag finns inte mycket guld kvar i Ouro Preto. Gruvschakter finns det däremot gott om, och några har blivit turistattraktioner. Och där ljus finns, där finns också liv…
Var och varannan souveniraffär i stan säljer ametister. Om det inte vore för att jag redan hade en där hemma så hade jag nog köpt en. Jag brukar lägga stenar i mina blomkrukor där hemma. Då är inte ametister fel. Det är dock lite tråkigt att titta på stenar i affär. Det jag eftersöker är en utflykt som låter en själv leta stenar. Det vore roligt, det.
En av Ouro Pretos många kyrkor. Ja de är faktiskt så många att det blir lite svårt att hålla koll på dem. Och visst, behöver man ha koll på alla kyrkor i alla städer man besöker? Egentligen inte. Från fönstret på andra våningen i en konstateljé fick jag denna utsikten.
Vyer och utsiktspunkt. Vilken stadsutflykt med respekt för sig själv inkluderar inte dessa stopp? I Ouro Preto blev det självklart tid för utsikter. Det är nästan som man hamnar 400 år tillbaka i tid. Möjligtvis ser jag lite blå plast i bilden, men det är inte mycket inte…
Jag öppnar den franska balkongen på vårt hotellrum. Solen skiner och det är morgon. Fortfarande är gatorna nästan tomma. Parkering är det dock svårt med så därför parkerar både lokalbefolkning och turister lite hur som helst, med förhoppning om att man inte blockerar hela gatan och trottoaren. Man tänkte väl inte på parkeringshus direkt när man grundade stan.
Cachaca. Är det något som är Brasiliens nationaldryck så är det väl det. Vissa kommer i helt vanliga flaskor och finns att köpa i vilken som helst affär. Andra kommer i flaskor gjorda av täljsten, serveras i glas gjorda av täljsten för ja, täljsten är istället för guld numera ortens specialitet. Cachacan smakade bra, visst, men när man är på rundresa i Brasilien, åker flygplan med bara handbagage, så blir det lite svårt…
Kakel. Om man ska köpa kakel måste man gärna lite utanför centrum och restaurangområdena. Men, om man bara vill titta på kakel, så funkar nästan vilken som helst affär eller restaurang. Det är nästan så man vill gå in på ett ställe bara för att beundra dess golv.
Ouro Preto by night. Gator upp, gator ner. Det gäller att gilla promenera i denna stad som giller bland kullarna i delstaten Minas Gerais. Och visst kan kvällspromenader bland folk, katter och hundar vara trevligt. Om det inte vore för alla bilarna…
Täljsten. På marknaden är det numera detta material som är huvudmaterialet – det som folk arbetar med, dekorerar, sågar och limmar ihop. Små burkar, skrin, glas och även grytor av detta material finns till försäljning, och inte är det jättedyrt heller. Själv köpte jag ett litet skin för 25 kronor. Inte mycket till timlön och därför betalar jag det försäljaren begär, utan att pruta. Det känns dessutom mycket mer okej att ta bilder på en marknad om man faktiskt också lägger ner några kronor i lokalekonomin.
Kommentera