Måndag: Jag befinner mig i Recife i de nordöstra delarna av Brasilien. Har rest runt i två veckor nu och börjar så smått bli trött på att hela tiden vara på väg. Ikväll går planet tillbaka till Sao Paulo, men sista dagen här i varma norr ska vi ändå göra något vettigt.

Det blir hyrbil till Francisco Brennands museum, utställning, verkstad eller kall det vad du vill. 90-åringen som är en av Brasiliens kanske främsta samtida konstnärer håller fortfarande på och jag måste säga att jag blev imponerad. Tillräckligt imponerad för att faktiskt även själv skriva lite om det.

Från konstiga objekt i lera till det som har kallats Brasiliens vackraste strand. Ibland ser man inte skogen för alla trär. Möjligtvis såg vi inte stranden för alla folk, men så var det ju även högsäsong. Att åka tillbaka till Porto de Galinhas, eller Kycklinghamnen på god svenska, känns inte direkt som ett måste. Men nu har jag varit där och det var helt okej.

Kvällsflyg från Recife till Sao Paulo. Dryga tre timmar.

Tisdag: Mitt i natten landar vi. En timme tar det att få ut hyrbilen och ännu en timme att komma hem till lägenheten. Sover bort halva dagen och det var kanske lika bra. Man blir trött av att resa och nu är vi ju faktiskt i Sao Paulo. Här är det okej att vara trött.

Vi handlar mat och tvättar kläder. Packar ut våra resväskor.

Onsdag: Jag spenderar dagen med att skriva, svara på mail och göra annat kontorsarbete som jag inte hunnit med dagarna innan. Ute regnar det, åskar och står i, så jag känner inte att jag missar något.

Att vara i utlandet behöver ju heller inte innebära att man faktiskt måste göra så mycket hela tiden. Jag måste inte gå på museum bara för att det finns ett. Jag måste inte titta på den där utsikten, jag vet ju redan hur en utsikt ser ut.

På kvällen dricker vi drinkar på en bar tillsammans med en kompis till min pojkvän. Kompisen och jag tycker 100-kronorsdrinkarna är dyra men min kille tycker de är billiga med tanke på vad det här är för ställe. Jag förstår nog inte riktigt charmen med denna gamla hotellbar. Den har liksom ingen charm förutom att en av servitörerna kan engelska och att menyerna ser rätt så fancy ut. Jag beställer en drink som innehåller massor av grejer jag inte vet vad är, men jag vet vad gin och ginger ale är, och det räcker för mig. Sen har de visst även i någon hallonyogurt med mjölksyrebakterier. Det är väl coolt och något ska man ju betala för?

Torsdag: I dag är Sao Paulos födelsedag. Staden grundades 25 januari 1554, och 25 januari är alltså idag. Det är ledig dag dessutom, för alla som inte lever på att sälja saker till alla som har ledigt.

Vid ett museum står rader av food trucks och mestadels vita brasilianer dansar så kallade afrikanska dansar och sjunger namnen på de afrikanska gudarna som idag är en del av den brasilianska kulturen, åtminstone för delar av befolkningen.

För utom vita européer och afrikaner kom det även en hel del japaner till Brasilien och de har ett stort community i Sao Paulo. Jag köper därför min lunch från en japansk foodtruck. Det blir en brasiliansk variant av yakisoba, där själva såsen påminner mig om den brunsås min mormor brukade ha till tjockkorv när jag var liten.

Jag upptäcker att bildskärmen på min ena kamera gått sönder. Får se om det går att få något på försäkringen. Annars blir det några tusenlappar ur fönstret.

Annars blir det en utställning på fotomuseum. Gamla bilder från den gång. Inte från Sao Paulo, utan från en stad på landsbygden. Vardagsliv eller snarare vardagsmänniskor. Fattiga och rika. Eller kanske fattiga och mindre fattiga. Chichico Alkmim het fotografen. Glömd för de flesta, men inte här och inte nu när bilderna finns på kulturcentret IMS

På kvällen blir det hamburgare hemma i lägenheten och netflix.

Fredag: Också en lugn dag som går åt framför datorn. Det är molnigt ute. Bra fotoväder, men jag är smått sur över min kamera. Noll möjlighet att faktiskt se de bilder man tar. Hur att resan börjar gå mot sitt slut och att jag faktiskt också har en annan kamera. Bara att den är mycket större och krångligare.

Min kille och jag går ut en sväng. Käkar brunch på ett ställe där man äter per kilo. Min tallrik väger 240 gram och det är nästan lite lustigt. Varje gång jag väljer sådan buffé, och det börjar bli några gånger här i landet, så väger tallriken mellan 240 och 260 gram. En lagom portion om man inte vill äta för mycket.

På kvällen möter vi en vännina till mig, en tjej jag mötte i Kanada för drygt 10 år sedan, som bor här och som jag fortfarande har kontakt med. Det blir pizza och trevliga samtal.

Lördag: Ingen frukost den här dagen utan brunch. Grillad kött och allt möjligt annat för 44 reals, alltså drygt hundralappen. Ät så mycket du vill. Det är billigt för Brasilien, och särskild för Sao Paulo.

Annars går vi runt i affärerna. Kollar vad som finns. En del snygga kläder, fast behöver jag köpa något? Nej, egentligen inte.

Kvällen spenderas i lägenheten.

Söndag: Idag är det marknad i den stadsdel där japanerna bor. Liberdade heter den. Det sägs att det här är det största japanska community utanför Japan. Om det stämmer eller inte spelar kanske mindre roll. En egen “Japan-town” finns i alla fall, och idag är det marknad.

Jag går runt på de olika stands. Allt möjligt som man inte behöver. Och lite som jag nog faktiskt hade behövt om jag bott här på riktigt. Orkideerna är rätt fina, och annorlunda än de man annars hittar i Sverige.

Graffiti och gatumusikanter. Jag gav honom 2 reals. Han sålde tydligen skivor också, men jag tittade inte så noga. Jag tittade faktiskt mer på honom. Och jag har dessutom inget att spela skivor på.

Det var meningen att jag skulle äta sushibuffé idag. Vi kollar in stället. Jag måste medge, aldrig har jag sett en vackrare sushibuffé. Där fanns även ostron. 350 kronor per skalle för all you can eat är egentligen inte så farligt. Inte med tanke på vad man får för pengarna. Fast nej, för mig just nu är det för mycket. Som jag har skrivit tidigare, Brasilien är inget billigt land. Jag har spenderat på tok för mycket pengar denna månaden. Vi lämnar sushin och jag spenderar istället 60 kronor på ett ställe där man plockar på sig det man vill ha och sen ställer tallriken på en våg. Även där fanns några sushibitar.

Promenad på Paulista, huvudgatan. Den har stängt för biltrafik på söndagar. Fler gatumusikanter, försäljare av öl och örhängen. 32 grader i luften.

Tidig kväll. Det är dags för mig att börja packa. Imorgon är sista dag i Brasilien.