Den blå katedralen. Kyrkan, eller Santuario Dom Bosco som den heter, ser inte mycket ut från gatan. En av många byggnader som lätt försvinner bland alla andra hus, träd och staket i Brasiliens huvudstad, Brasilia.
Man måste liksom veta att det är hit man ska. Märka av den på kartan och sen bege sig iväg. Det är först när man kommer in att man upplever storheten, det enastående, det unika. En värld av blått glas från Murano i Venedig. Jag skulle kunna spendera timmar här. Bara sitt lugnt och tyst. Inte filosofera så mycket kring religion eller annat, utan bara vara. Se hur färgerna leker när dagsljuset sakta ändras när timmen blir gyllen och sen blå. Ja här inne är väl timmen alltid blå?
Nationalkongressen. Huvudstaden Brasilia byggdes på mindre än fem år. Som en fågel upp ifrån askan. Eller som ett flygplan upp ifrån den brasilianska ödemarken för det är som en flygplanskropp att stadsplanen ser ut. Staden är en konstgjord, planerad huvudstad, lite som Canberra i Australien och Astana i Kazakstan. Här står jag utanför nationalkongressen där någon taggat slagord mot den sittande presidenten. Han är inte särskild populär.
Inne i utrikesministeriet. Möblerna, trapporna – lite som ett konstmuseum faktiskt!
Vilket hus var nu det här? Brasilia – en modernistisk 1960-talsutopi. En stad för framtiden, men vilken framtid. Lite som Fred Flintstone? Bänkar att sitta på, men vem vill egentligen sitta?
Det är varmt. Därför finns det vatten- och glassförsäljare lite överallt. Kunderna är däremot inte så många. De monumentala husen och skulpturerna är dock fler.
Genom fönstret till turistinformationen tar jag denna bild. Vi är de enda där, och vi får en gratis stadskarta av en kille som registrerar vilka länder vi kommer från. Platsen där ute är nästan tom.
Katedralen i Brasilia. Det är Oscar Niemeyer som har designat den, precis som nästan alla andra stora byggnader här i stan. Brasilia är på något sätt hans livsverk, även om han gjort mycket annat i andra brasilianska städer också. Tänk att få planera en hel huvudstad! Bronsskulpturerna utanför är de fyra evangelisterna. Och sen har vi vatten- och glassförsäljarna förstås.
Brasilia är ingen shoppingstad. Men torkade växter och blommor finns det gott om, och även en del mineraler och mer kitschiga souvenirer som jag klarar mig utan. Den här mannen sålde torkade blommor och även gigantiska frön från de brasilianska skogars träd. Han granne trodde nog jag var en rik amerikan och ville ha över 100 kronor för några från. Denna man sa att fröna kostade 25 kronor. Jag köpte, och behövde inte ens pruta.
Konstmuseum. Det ser kanske ut som en snöhydda eller iglo eller inte vet jag, men här inne finns fotografier, tavlor, installationer och annan rolig konst för den som är intresserad av sådant. Det är dessutom mycket svalare inne än ute. Och byggnaden, ja den är självklart gjort av Oscar Niemeyer.
Men var är så det vanliga livet. Var är människorna? Som i andra huvudstader som denna, så är det planerade centrum en sak, och där människorna lever en annan sak. Lite utanför konsthusen, skulpturerna, ja finner man folket. De som bor i vanliga hus med graffiti på väggarna och sysslar med vardagliga saker på gatorna. Som denna man som lagar en stol.
Kommentera