Brasilien, En färdledares dagbok
av Johnny Friskilä

10 bilder och berättelser från Chapada Diamantina

1. Jag har precis spenderat tre dagar i Chapada Diamantina. Nationalparken är blant Lonely Planets 20 i top tips för Brasilien. Dock är här mestadels inhemska turister. Vid ett vattenfall var vi några stycken som hade roligt framför kameran.

Lencois är viktigaste stad i Chapada Diamantina. Hippies och brasilianer kommer hit för att njuta av naturen. Fast även arkitekturen kan vara trevlig.

3. Vad är väl natur utan dessa människor som poserar? Ser ni Lapporten i bakgrunden?

4. Grottor. Med hjälm på huvudet och ficklampa gick vi ner i grottorna -Gruta da Fumaça. Vi släckte även ficklamporna. Helt tyst, helt mörkt. Inte ens fladdermössen gav ljud ifrån sig. Men här är ljuset på. Dock svårt att fotografera.

5. Ett typiskt brasilianskt måltid. Du har valet mellan fisk, kyckling eller nötkött. Till det kommer ris, bönor och sallad. Alltid.

6. Vår chaufför Manuel var tystlåten. Svarade på frågor. Ibland med ”Jag vet inte”. I och för sig bättre än att ljuga ihop. Det finns tillräckligt många som gör det. 7 kilometer kör vi på gatusten. Långa sju kilometer…

Jag tror det är passionsfrukt men jag är inte säker. Det finns ju så många varianter av denna växt. Jag tog i alla fall en stickling. Om den överlever resan hem till Sverige är en annan fråga men jag hoppas det. Jag tyckte om blomman.

8. Poco Azul. Välkommen till att simma här. Inte ropa, inte större rörelser och bara flyta i vattnet. Ligga där och titta upp. Inte varje dag man simmar i grottor med 22-gradigt vatten.

9. För 800 år sedan besökte denna varelse Chapada Diamantina. Åtminstone om man ska tro de ritningar som hittades år 2005 efter den stora branden som tog död på växtligheten omkring. Varför ritningarna inte skadades vet jag inte. Och på något sätt är det lite för mycket E.T. över det hela. Men men, jag får läsa på helt enkelt. Jag kan ju ha missuppfattat den portugisiskspråkiga guiden

10. Småstaden Igatu. En gång på 1700-talet fanns här 9000 människor. Det var diamantfeber, och det är nog inte utan anledning nationalparken jag besöker heter just Chapada Diamantina. Lite bort från de nya husen finns dock de gamla stenhusen kvar. De som har stått här sedan 1700-talet och berättar sin historia.

Taggad med: