Det blåser och jag fryser om fingrarna. Mer för varje bild jag tar. Gudhem känns mer gudsförgäten än vad namnet tillsäger. Åtminstone sådär i slutet av december. Om det ännu vore snö. Då hade man, alltså jag, tagit på mössa, handskar och allt som krävs. Den milda december är dock en lurendrejare, särskild när vinder står i…

Gudhems kloster. Jag går där blant ruinerna. En gammal samlingsplats. Gudars hem, från tiden innan kristendomen kom till Skandinavien. Under sista hälften av 1100-talet byggdes här ett kloster. Ett av de första i Sverige. Det var och är ju fortfarande vanligt att en helig plats är och förblir just en helig plats. Helig, oberoende av vilken religion som kommer och vilken som jagas bort. Kyrkor byggs på gamla tempel, och så även här.

Gudhem blev ett nunnekloster. En drottning Katarina bodde på 1200-talet här. Det var efter att hon blivit enka. Stora donationer. Klostrets storhetstid. I ruinerna hittar jag hennes grav. En sarkofag. Fast att det är henne är omöjligt att veta om man inte redan det vet. Eller läst sig till det i efterhand.

Som reseledare tänker jag att det är sådana här ruiner man åker till på resor i andra länder. Inträde, biljetter, lokalguide och souvenirer.

På Gudhem går man bara fritt i ruinerna. Utan chansen att köpa en enda kylskåpsmagnet eller vykort. Och så kan det väl vara, om det inte är turisthorder som vill titta.

Tillbaka till historien. Reformationen år 1527 gjorde att klostret kom in under kronan. Alltså kungen. Två år senare eldhärjades klostret. Idag finns en kyrka här, men ruinerna – de är fortfarande och lär nog förbli just det – gudsförgätna ruiner.