Egna dagar i Esfahan

Vår gruppresa är över. Jag valde att stanna kvar. Fem extra dagar i Esfahan. Privat. Bara jag, tillsammans med en kille som jag mötte under min resa där förra året. Då blev det några timmar tillsammans. Nu skulle jag couchsurfa, eller snarare, sova på en centimeterstjock madrass på golvet. Lite skillnad från fyr- och femstjärniga hotell. Man ska inte vänja sig vid sådant. Dyra hotell alltså.

På golvet kan jag sova länge om morgonen. Måste inte upp till frukosten klockan sju. Det är skillnad på reseledarlivet och det att vara här privat. Skulle kunna skriva mycket om det. Skillnaderna. Men istället fokuserar jag på Esfahan.

Best photos Esfahan Iran-7
Mer dramatisk vinkel inne på Sheikh Lotfullah-moskén

Min kompis och jag tog en taxi till stora torget. Imam-torget eller Naqsh e Jahan. Kärt barn har många namn. Nu när jag bor privat bor jag också i utkanten av stan. Då är de taxi in till centrum som gäller. Eller snarare Capsy eller Snapp, de iranska uber-liknande tjänsterna som gör att en mil kostar tio kronor.

Sheikh Lotfullah-moskén. Klockan är 4 på eftermiddagen när vi kommer dit. Solen står lågt, men sover man länge, så försvinner ju morgontimmarna så lätt. Annorlunda är det på gruppresorna när dagen börjar efter tidig frukost.

Att komma tidigt och att komma sent kan både ha sina fördelar. Det är mindre folk då, och vi är inte ens tio personer inne i den gamla moskén från 1600-talet. Moskén är egentligen bara en kupol med väggar, under vilken vi går. Solen kommer in genom några sidofönster högt där uppe. En vakt i tjugoårsåldern i grå militärliknande uniform och höga svarta stövelskaft går runt, sparkar i luften, vänder på klacken, så innerligt uttråkad.

Best photos Esfahan Iran-8
Ljuset kommer in genom de korsformade fönstren i Lotfullah-moskén

Min kompis och jag går runt med var sin kamera. Fotograferar, men jag känner mig lite oinspirerad. Det kanske finns en viss mättnad i intryck när man varit över två veckor på resa och tittat på just moskéer? Även efter en hel natt och en halv dags sömn. Men visst, bilderna blir väl okej ändå?!

Best photos Esfahan Iran-9Sen går vi runt i bazaren. Dricker en kopp varm choklad. Det är redan mörkt ute, ungefär vid fem-tiden går ju solen ner. I bazaren är det dock mycket liv på den här tiden av dygnet. Vi köper gaz som är ett godis, en specialitet från Esfahan. Eller ja, det är det vi kallar fransk nougat, och den med 40% pistagenötter anses vara den bästa. Två askar köper vi. Det blir bra för mig att ta med hem. Min kompis vill annars inte gå runt här. Bazaren är gammal och smutsig säger han. Och det är kanske en inställning som en del iranier i min ålder och yngre har.

Bazaren är det gamla, det konservativa. Det var bland annat bazarmännen som stödde den iranska revolutionen år 1979. Året jag för övrigt föddes.

Vi tar taxi hem, alltså uber, det vill säga snapp. Stannar på vägen och hämtar upp lite kebab. Åker hem, äter, pratar och sover.

Fem lediga dagar i Esfahan. Jag struntar i kronologin. Jag gjorde helt enkelt för mycket ”ingenting” till en vettig kronologi. Men då jag inte gjorde ingenting, då besökte jag musikmuseet.

Irans första, och möjligtvis enda privata museum, där inträdet kostar 70 kronor, men så inkluderar det också en konsert där man får se och höra hur många av de traditionella iranska instrumenten låter. Spännande. Jag fotograferade och filmade, ett eget inlägg kanske kommer någon gång.

Intressant var också att se designen, utskärningarna, hur många instrument blir små konstverk i sig, som om det att vara instrument inte är tillräckligt.

Best photos Esfahan Iran-10
Stränginstrument med dekorationer. Musikmuseet i Esfahan

Musikmuseet var väl egentligen det enda vettiga jag gjorde den dagen.

Jag promenerar annars mycket. Min kompis tycker om att träna. Han driver ett gym. Att promenera är dock inget för honom. När han jobbar, alltså driver gymmet, hänger jag antigen där tillsammans med honom, i en esfahansk källarlokal eller så promenerar man.

Hänger man på ett gym i Iran så ser man som kille förstås bara killar. Gymmen är alltid separerade, tjejer en tid på dygnet, killar en annan, eller så är de helt särskilda women only-gym, och motsvarande för män. Som kille fick jag förstås bara se killgymmet. Svettiga halvnakna tjugoåringar som lyfter vikter till Justin Bieber och tar selfies av varandra. Sen äter man kokt potatis och tre ägg, fast gulan bara från det ena ägget. Kolesterol får jag veta… En kille är konstnär. Han ritar porträtt. En annan kille är också konstnär. Han spelar viol. En tredje är inte konstnär. Han är bara tandläkare, säger han. Eller nästan tandläkare, har ett år kvar på tandläkarlinjen.

Kulturskillnaderna blir uppenbara och smått paradoxala. På ett gym i Islamiska Republiken är folk mycket mer lättklädda än vad som nog skulle accepteras på de flesta gym i Sverige. Musikvalet troligen ett annat, och selfiekulturen likaså. Den största skillnaden måste dock vara hur man pratar med varandra. Inte har jag väl lärt känna varken violinister eller tandläkare på gym i Sverige. Jag kanske går för lite på gym?

Två av fem dagar i Esfahan har nu passerat.

Taggad med: