Den är en vecka sedan jag kom hem. Nu är jag på väg till Arlanda. Svettas. Har knäppt upp jackan här jag sitter på tunnelbanan. Kollat lilla ryggsäcken en sista gång. Jodå, pengar, pass, allt är där.

Jag vet inte riktigt vart tiden tog vägen. Det var ju nyss att jag packade ur resväskan, bokade tvättid för smutsiga strumpor. Tiden bara försvann.

Ett möte hann jag med. Det blir en Centralasienresa nästa vår. Pamir också. Ett par andra resor jag blivit erbjuden får jag tacka nej till. Har inte hunnit göra det ännu.

En lunch med en kompis hann jag dock. En middag också. En öl på stan med några vänner från England som var på besök, nu uppdaterad på hur deras liv fortlöper. 

Dammsuga har jag hunnit med. Ta in och plantera om några växter från balkongen, de som ska överleva vintern. Jag kan åtminstone hoppas. 

Igår plockade jag 10 liter aronia. Bären ska jag sätta vin på när jag kommer hem igen. De ligger i frysen. Och jo, frosta av frysen gjorde jag också.

Sent igår kväll packade jag. Vad behöver man egentligen? Tre veckor i Iran. Färdledare, och några lediga dagar i Esfahan på slutet. Jag har vänner där. Sandaler, promenadskor och rena strumpor. Resväskan väger kanske 10 kilo. Det jag glömt kan jag köpa på plats.

Nu svettas jag inte längre. Smått huvudvärk bara. Fast det går över. Hoppas jag. Snart Liljeholmen och flygbussen. Arlanda. Via Istanbul till Tabriz, Iran. Det är en vecka sedan jag kom hem.