Den som trodde Kazakstan bara var platt

Vi ankom Kazakstan för en vecka sedan. Åkte tåg genom ett platt landskap. Steppen. EN förlängning av de sibiriska skogarna. Fast utan träd. Horisonten fanns där borta. Oändligheten.

Sen kom vi till Almaty. Kazakstans gamla huvudstad som jag redan har skrivit om. Men vad är Almaty utan naturen som omger staden? Det är bergen som definierar Almaty. Tien Shan-massivet söder om denna en gång ryska militärutpost som idag är miljonstad. Toppar på över 4000 meter. Glaciärer. En bergssiluett i motljus.

Först skulle vi däremot se Charyn-ravinen. Eller canyon som de gillar att kalla det här. Det är 8 september. Jämförelser med den mest kände och kanske största av dem alla, den i USA görs av lokalguiden. Den som ligger 4 timmars bussresa öster om Almaty är dock mindre. Jag har aldrig varit vid Grand Canyon i staterna så jag kan inte jämföra.

Charyn Canyon Kazakhstan-1

Vi når målet. Jag delar ut lunchlådor som vi haft med oss från hotellet om morgonen. Först ser vi utsikten. Sen går vi ner de 163 eller 164 trappstegen. Vi är då nere i själva ravinen, och promenerar 2,5 kilometer till en flod som bär samma namn. Charyn. Ordet sägs ha uighurisk ursprung och betyder ask. Asken växer ju här så det passar kanske bra.

I egen takt går vi. Äter vår lunch vid floden. Mackor, yoghurt utan sked, äpplen, tomater, gurka, muffins, juice, vatten. Hungriga behöver vi inte vara. Efter någon timme går färden tillbaka. Det är varmt. Vi svettas. Jag går sist för att se att ingen lämnas kvar.

Charyn Canyon Kazakhstan-5

4 timmars bussresa tillbaka till hotellet. Vi började halv 8 i morgen. Nu är klockan 7 på kvällen. En utflykt till Charyn tar en heldag.

Nästa morgon. Idag, 9 september är ledig dag. Åtminstone för resenärerna. Ja lite för mig också faktiskt, även om jag inte gömma mig totalt. Dock har jag inget behov av det. Det går en linbana upp i bergen direkt utanför Almaty. Från den skridskostation Medeo till skidorten Skymbulak. Även om sommaren kan man åka upp. Här är inte bara skidsport, utan även vandringsleder och mountainbike. Samt restauranger och barer för de som bara vill ha något gott att dricka. En god te, eller en kall öl.

Jag hade lite ärenden på morgonen, men sen promenerar jag till bussen. Buss nummer 12 som går från Hotel Kazakhstan och till Medeo. 150 tenge kostar den, det vill säga nästan fyra kronor. Den tar en dryg halvtimme. Jag är tillsammans med tre av mina resenärer. Ett större gäng åkte redan för en timme sedan.

Shymbulak Almaty Kazakhstan-15

Tre olika linbanor får vi åka. Högt över stadion, träd, raviner och berg. Det känns säkert, modernt. Här är folk, men inte direkt köer. Trots att det är helgdag.

Shymbulak Almaty Kazakhstan-13Vyerna avlöser varandra. Höstfärgerna kan så smått anas. Rönnbärsträden är redan röda. Någon har skrapat och gjort märken i glaset i vår gondol. I alla gondoler. Jag undrar var denna människans trång till att förstöra kommer ifrån. Det går att fotografera ut genom ett litet fönster. Men även genom reporna i glaset kan det bli intressanta bilder. Reflektioner. Lite dimmigt, drömmigt. Höstfärgerna gör sitt…

Vi kommer till första station. Ett flertal restauranger och attraktioner. För oss är naturen tillräckligt som attraktion. Vi behöver egentligen inget mer. Förutom lite mat och något att dricka kanske. Och en toa.

Vi åker vidare upp, till nästa station. Och sen till nästa. Där uppe finns inte så många träd. Ja faktiskt inga. Vi är på 3200 meters höjd och här växer stort sett bara gräs. Gräs som har gulnat och jag föreställer mig hur det ser ut här om våren och tidig sommar. Röd vallmo och alla andra bergsblommor. Jag får åka tillbaka då.

Shymbulak Almaty Kazakhstan-10

Lokala turister. Kinesiska turister, några till, och sen oss. Glaciären i bakgrunden. Liftstationen. Två kaféer. Det blåser här uppe. Jag tar på en extra tröja. Luften är tunn. Det känns. Sen åker vi tillbaka. Ner till stan. Jag går till hotellet. I natt ska gruppen åka tåg till Kina. Det gjorde jag förra året när jag hade denna resa. Då bytte vi färdledare i Urumchi. Nu gör vi det i Almaty. Det passar mitt schema bättre. Samt den nya färdledaren. Roger och jag ska träffas för första gång. Vi har en hel del att planera.

Jag möter Roger. Vi pratar. Gruppen samlas klockan 8. Gemensam middag på traditionell restaurang. Sen tågstationen. Det känns lite vemodigt. Lämna de som jag varit med varje dag i två veckor. Men så är det. Det är en del av jobbet.

Vi kliver ombord. Jag förklarar för tågpersonalen. Det är jag som pratar ryska. Som översätter. Någon tolk kommer inte följa med tåget. Tågvärdarna är två unga killar. De får lite haksläpp när de inser att 14 utlänningar (gruppen på 13, samt Roger) kommer finnas två nätter och en dag i deras vagn. Utan att kunna kommunicera med annat än händer och kroppsspråk. De erbjuder mig till slut en extrakupé som står tom. Jag kan följa med tåget helt gratis om jag vill. Men det går inte. Nästa dag ska jag redan vidare.

Nästa dag. Det är 10 september. Jag har några timmar på mig innan flyget till Tbilisi. Där ska jag ha lite ledigt innan nästa grupp kommer. Men först några timmar ledigt i Almaty. Almaty är en storstad. En modern stad. Här får man leta länge efter traditionella filtar och fermenterat hästmjölk.

Svetlana, vår lokalguide som varit med oss i Almaty berättade för mig om marknaden. Inte den gröna marknaden i stan dit alla går, utan Altyn Orda. Den stora marknaden. 14 kilometer utanför stan ligger den, och i hotellreceptionen sa de att jag kunde ta buss nummer 16. Vilket jag gjorde.

Altyn Orda är en annan värld. Påminner mer om marknader i Osh och Bishkek i Kirgizistan. Eller varför inte Bukhara, sidenvägstaden i Uzbekistan. Här säljs allt. Och lite till. Jag köper ett kilo choklad för motsvarande 30 kronor. 12 par strumpor för 25. Ett par solglasögon också för 25 och ett traditionellt sängöverkast. 80 kronor.

Jag fotograferar inte mycket. Bara lite med min mobil. Som minnesanteckningar över traditionella intrument, leksaker, femkilospaket med hemmagjord sylt. I min fantasi tänker jag att julshopping här vore det ultimata. Varför inte en vinterresa till Almaty?

I en timme går jag runt. Hinner se kanske 20%, men jag vågar inte stanna längre. Det är mycket trafik på vägarna. Jag ska tillbaka till hotellet. Och sen flygplatsen.

Klockan 22:30 checkar jag in på mitt hotell i Tbilisi. Jag somnar nästan direkt. Nu är det morgon den 11 september. Undrar vad jag ska hitta på idag…

 

 

 

Taggad med: