Eller från en ny huvudstad till en gammal. Så kan nämligen också resan beskrivas, den som jag började på i går kväll, och som tog 13 timmar med tåg.

Igår, 6 september hade vi nämligen vår sista dag i Kazakstans nya huvudstad, landets fönster mot världen, Astana. Jag började mitt förra blogginlägg med att jag aldrig gillat Astana. Staden beter sig som en kuliss, en dröm, som en vision som aldrig når sitt mål när de påklistrade husfasaderna i marmor ramlar isär. När limmet inte håller.

Gårdagen var en ledig dag. Jag gillar resor med lediga dagar. Det ger mig chansen att återhämta mig, att bara vara, eller att utforska nya gator, muséer, städer – allt det som ger mervärde till mitt jobb. Medan några av mina resenärer åkte tillbaka på expo, och andra tillbringade tiden på spa eller med promenader, åkte jag buss. Stadsbuss nummer 2 går till det gamla Astana. Tselinograd, som det het under hela sensovjetiska tiden.

Jag går av bussen, promenerar längs Prostekt Respubliki, och till skillnad från övriga Astana med sin monumentala arkitektur och andra skrytbyggen ritade av internationella arkitekter, möjligtvis under påverkan av hallucinogena droger, är gamla Tselinograds centrum en stad där levande människor bor, lever och äter.

Jag tar av mot höger och går förbi ett gammalt trähus. Det kunde ha varit var som helst i Sibirien. Eller på landsbygden här i Kazakstan eller kring Issyk Kul-sjön i Kirgizistan. Vita väggar, blåa eller gröna fönster. Det här är en annan värld. Det är Centralasien och Ryssland som jag känner det. Utan oljepengar och storhetsvansinne.

Gatorna följer ett rutmönster. Det är enkelt att hitta eller åtminstone läsa kartan. Det vill säga den jag har på appen. Ingen turistkarta innehåller väl den här delen av stan? Eller sa jag enkelt att hitta? Jag letar ju egentligen inte efter något. Jag bara går. Där ska finnas en moske. Här ska finnas en marknad. Jag letar efter liv, efter människor.

Sen hittar jag den. Inomhusmarknaden. Jag ska inte ha något. Egentligen. Men det blir lite salami, några pistagenötter, ost. Jag pratar med folk och ibland köper jag något lite. Bara för att prata. Eller bara för att ta en bild. Vad killen på bilden ovanför vet jag inte, men han pekade på min kamera. Han sålde blomkrukor och var mycket intresserade av bilpriserna i Europa. Kunde Volkswagenmodellerna utantill. Jag som inte ens har körkort. Han ville ha mitt telefonnummer. Han fick min instagram.

Säckar med potatis. Lök, morötter, kål, jordgubbar, tomater i alla varianter. En kvinna i färggranna traditionella kläder äter en mjukglass medan hon stirrar på en bankomat. Det kanske inte finns bankomater i hennes landsby. Eller så hade hon mycket väl ett bankkort, men inga pengar på det.

Ost, honung, torkade grenar för bastubesök. Oceaner av hallon. Berg av meloner och söta persikor från Tashkent. De är bäst säger en kvinna jag pratar med. Hon jobbar 14 timmar per dag, 7 dagar i veckan. Men livet är bra säger hon. Hon står ju inte här hela tiden direkt. Ibland kommer vänner och hjälper till. Avlöser henne. Och under Expo har det även kommit turister hit. Stora grupper kineser som fotograferar och pratar högt. Det är roligt.

Jag äter sen lunch och åker tillbaka till hotellet. Vår lokala partner vill byta tid av hämtning på hotellet. Glöm det.

Klockan 17 är hela gruppen samlad. Vi beger oss i buss, till ursprunglig tid, till tågstationen. Den nya tågstationen som öppnade i juni, som fortfarande inte är riktigt färdig, men varifrån det redan går tåg.

Jag gillar de gamla tågen bättre. Det finns mer bagageplats där. Mer plats att sitta. De nya tågen är spanska. Kupéerna i vit plast, med plats för små spanjorer med dokumentmappar och kanske en extra klänning eller kostym som är fint inlindad. För tågluffande resväskor och centralasiatisk packning är tågen inte riktigt lika lämpliga.

Nästa morgon. 7 september. Jag har sovit riktigt uselt. De spanska tågen har ingen rytm. Det är definitivt tåget det är fel på. Inte mig. Det är dessutom en timme försenat. De gamla tågen kom i tid.

Vår lokalguide hämtar oss på stationen. Vi hade henne förra året också, Svetlana. Jag gillar henne. En så kunnig kvinna ska man leta efter. Sen kanske hun går lite snabbt. Eller har svårt för tystnad. Hon måste prata.

Men först måste vi få ut en full kazak som plötsligt satt i vår buss. Svetlana var upptagen utanför. Chauffören staplade resväskor. Jag sprang lite hit och dit, ett i allt och alla som man gärna blir som reseledare. Sen ser jag honom. En tyst, lugn, men aningen smutsig man som bara sitter där och inte reagerar när jag tilltalar honom. Jag frågar chauffören och Svetlana om vem mannen är. De tittar på varandra och på mig. Här ska det inte vara någon man.

Svetlana jagar ut honom. Jag står bakom. Chauffören springer till polisen. Väl ute av bussen ligger han i fosterställning på trottoaren. Om det gör ont för mig att tänka på, kan jag inte föreställa mig hur det känns för honom. Livet är hårt och orättvist. Jag är lyckligt lottad och tänker snabbt på något annat. Vi har ankommit Almaty. Fortsättning följer.