Resedagbok. 20 augusti. Efter glaciärbesök går båten vidare till Pyramiden. För 20 år sedan bodde det folk här, men sen blev det slut. Sista kolen skeppades ut från hamnen 1998 och sen dess har den ryska bosättningen varit spökstad. Namnet gavs av svenskarna som fanns här innan ryssen. Berget bakom der ut som en pyramid.

Vi stiger i land. Båten heter Billefjord och av någon anledning seglar seglar den under färöisk flagga. Henningsen Transport heter vår lokala utflyktsarrangör, det var även dem som tog oss till Barentsburg dagen innan. Nu är det söndag, och från att ta sett en levande rysk stad på norsk jord, om nu Svalbard är det, så befinner vi oss nu i en död stad.

Fast död är kanske fel. Om vintern bor här tre personer. Om sommaren åtta. Här finns ju bar och restaurang, övernattningsmöjligheter – det är turismen som på något sätt håller liv i den stad som en gång var levande och skeppade kol ner till Sovjetryssland.

Husen står kvar. De flesta är låsta, kulturhuset får är öppet. Vi får 10 minuter. Andrej är vår väpnade ryska guide som det lite torrskämt pratar om Mister Lenin och om hur allt var bättre förr. Själva får vi inte gå, officiellt på grund av isbjörnfaran. Den är kanske verklig, eller så är den en bra ursäkt för att inga ska sno med sig gamla vodkaflaskor och pianotangenter. Eller så är det den gamla sovjetparanojan som lever kvar. Här ska vi ha kontroll…

Efter stadspromenaden blir det 40 minuter i baren. Toaletter och souveniraffär. Vi tar en öl och några piroger. Visst känns det som Ryssland. Vi säger hejdå till Andrej.

Båt tillbaka till Longyearbyen. På båten berättar den norska guiden, som egentligen är svensk, om svenskhuset. Jag kanske återkommer till det någongång, det är en spänannde berättelse, fast hela Svalbard är full av berättelser. Det var ju trots allt förut det hände saker här. Jakt, gruvor, upptäckter, olika nationer som utforskade arktis och som fångade val till Europas oljelampor. Det här var innan elens dagar. 

Nästa morgon. Det har blivit måndag och vardag på Svalbard. Affärerna öppnar efter söndagens vila men vi har planer för förmiddagen. Nere vid Adventfjorden väntar kajakerna. Jag som aldrig har padlat kajak, men en gång får bli den första.

Eva från Tjeckien är vår guide och instruktör. En gång förut hade jag torrdrakt. Det var i lumpen och det var hål i den. Nu har vi betalat pengar för lån av kläder som ska hålla oss torra under dagen. Alltså, inga hål!

Efter instruktioner beger vi oss iväg. Rakt över fjorden till andra sidan. Vi ser några hus där, kvarlever från den gång det fanns gruva även här.

Min hand känner på vattnet. Inte så kallt som jag trodde. Men inte varmt heller. Hur man får upp tempot vet jag inte. Vi är två i varje kajak och vi ligger sist. Nu är det ingen tävling men ändå. Det polska paret som också är med grälar hela tiden. Det spanska paret är mer tystlåtna.

Fotosession mitt ute på havet. Typ selfietime. Titta på mig. Se vad jag gör, var jag är och bli avundsjuk. Ungefär så. Någon selfieglädje känner jag inte. Men jag tycker det är trevligt. Mitt ute på en fjord, med havet bara centimeter ifrån mig och djupet där nede. Tänk om det kommer en val eller en simmande isbjörn som är hungrig!

På andra sidan. Huvudverk. Trött i armarna. Ovana rörelser. Vi promenerar lite. Uppåt. Jag har inga problem med det. Musklerna i benen funkar som de ska. Mina armar har aldrig varit särskild starka. 

Vi hälsar på ett gammalt tyskt plan som störtade 1942 eller var det -43. Planresterna finns lite här och var i landskapet. Metall, sladdar, en flygplanssits. 

Sen går vi tillbaka. Äter lunch nede vid hamnen, eller snarare det som en gång var utskeppningshamn för kolen. Nu finns bara skeletten i trä och metall kvar. Kulturminnen kallas det.

Till kajakerna. Ut på fjorden. Det blåser upp, men ingen dramatik. Tillbaka på andra sidan. Armarna verkar nu. Transport till vårt boende. Det är bra härnpå Svalbard. De flesta utflyktsarrangörer både hämtar och lämnar. Konkurrens mellan aktörerna gissar jag.

På kvällen – ölprovning. Svalbard bryggeri är världens nordligaste. Det finns nog mycket som är världens nordligaste här i stan. Stout, IPA, pilsner med mera. De är inte dumma här inte och produktionen pågår för fullt i de fyra jästankarna.

Ida är en av två heltidsanställda och hon berättar om ölsorterna, bryggeriet, grundaren. Svalbard är som sagt berättelsernas stad och berättelser handlar ofta om enstaka personer. En skämtsam hyllning till en man, Robert, som har skapat allt det här. En människa som ser till att saker händer. Önskar jag var lite mer do:er. Från engelskans to do alltså. En som gör…

Fast lite gör jag. Jag drack åtminstone öl. Jag tror stouten var min favorit. Jag fotograferade och gjorde anteckningar. Får läsa lite på om humle och malt. Lära mig vad som faktiskt smakar. Här tillsätter man extra koldioksid i ölen för att få mer bublor och skum. Då blir jag extra stolt över min egen ciderproduktion där hemma med bara naturliga bublor. Jag gör också lite eget nämligen. Så visst, när jag tänker efter är jag också kanske lite do:er.

Promenad i motvind tillbaka till vårt boende. Bra sätt att göra sig av med promille. Sen blir det natt.