Sista nätterna vid Son Kul

9 juli. Från Tamga vid Issyk Kuls södra strand är det dags att fortsätta. Målet är Son Kul, eller Song Kul som den också kallas – Kirgizistans näst största insjö som ligger uppe i bergen på över 3000 meters höjd.

Våra två minibussar är redo, även kommer bli en utmaning får jag höra, men visst, ingen av oss reser till Kirgizistan för att ha en enkel vilosemester.

Längs vägen stannar vi vid ett av dessa många krigsmonument som finns både i Kirgizistan och egentligen hela förra detta Sovjetunionen. Andra värdskriget, eller Stora. fosterländska kriget som det kallas på ryska, gör sig påminnt i varenda stad, by och minsta avkrok. Namnen på de soldater som förlorade sina liv ska minnas för alltid.


Vi fortsätter till Kochkor. Kochkor är en mindre stad med nästan 10000 invånare. Här finns inte mycket att se, men det finns en souveniraffär som även har sin lilla utstälning med grejer från gamla dagar samt en restaurang där vi äter lunch. Stadens lilla centrum har även en del affärer och nu gäller et att bunkra upp.

Vid Son Kul finns det nämligen inte många affärer så om vi de nästa par dagar önskar öl till maten, mineralvatten, läsk och snacks, så är det nu som gäller. Och visst önskar vi det.

Sen börjar färden gå uppåt. Vi tar av från stora vägen som annars är mycket bra och fortsätter mot Kina där jag var på resa i maj, men nu är det inte Kina, utan den alpina insjön Son Kul som gäller. Son Kul betyder förövrigt ”sjön som följer efter”. Varför den heter just så är en fråga jag inte har svaret på.


Det börjar regna. Ju högre upp, ju kyligare blir det. Issyk Kul där vi solat och badat har legat på 1600 meter och tempraturen har varit en bit över 30. Nu är den svala luften påtaglig. Vår lokala guide har egentligen inte varit här uppe förut. Det vill säga, hon har varit, men aldrig sovit över. Nu ska vi ha två nätter här i en jurtcamp som bara finns under ett par månader mitt i sommaren. Här uppe ligger snön 200 dagar per år och det är bara om sommaren som sjön och området omkring kan användas. Turism och beteområden för djuren är näringarna här.


En flock jakar har samlat sig en bit från vägen. Utsikten gör att vi vill ha fotostopp. Många fotostopp. Himlen är blå för ett litet tag, men regnet återkommer.

Det blåser upp, himlen dansar runt i någon slags 50 shades of grey. Den är nästan svart när vi ankommer jurtorna.


Vi hälsar på värdskapet. En storfamilj driver företaget som organiserat jurtcampen. Lokaliteten kan ingen klaga på, mitt på de gröna betesmarker nära vattnet. Jurtorna värms upp om kvällen. De har var sin ugn där man älda med ved som man tagit upp hit, eller stenkol. Koskit också för den delen, fast inte här.

Vi har fyra jurtor totalt. Jag fördelar. Två till de par som reser tillsammans. En till de kvinnor som reser ensamma och en till männen. Klassisk könsfördelning som den här gången råkar gå i männens favör, åtminstone om man tycker det är bra att vara få personer i en jurta. Å andra sidan, ju fler personer under filttältet, ju varmare blir det inomhus om natten. Dessa jurtor visar sig inte vara särskilt välisolerade. 

10 juli. Jag har avtalat frukost till klockan 08:00. Vi skandinaver är punktliga. Det är dock inte spanjoner och turkar som är de andra gästerna i campen. De skulle käka frukost klockan 07:00, men det är nu klockan 08:0 att de sitter här och tar upp alla platser. Det finns två restaurangjurtor, men värdskapet har av någon anledning bara gjort i ordning en av dem. Jag blir inte särsild nöjd, och uttrycker det.

Att uttrycka missnöje i Kirgizistan resulterar dock ofta bara i en sak. Oförstånd. Som tur är är mina resenärer förståndigare. Vi avvaktar, och så småningom blir det frukost även til oss. Själva maten är det inget fel på när den väl kommer. Stekta ägg, pannkakor, bröd som kanske inte är helt färskt, fast här uppe på höjden utan affärer är utbudet begränsat. Vi vet och accepterar det.

Som tur är har vi inte bråttom. Idag är vilodag. ”Bara vara-dag”. ”Göra vad vi vill-dag”. Vi kan rida häst och det kostar inte mycket. 25 kronor för en timme, men sen tillkommer guide och även häst till guiden. Inga av oss verkar jättesugna, så vi struntar i det där med att rida.

Innan lunch organiserar jag en liten vandring till en kullarna omkring sjön. Där uppe ska det även finns några hällristningar som man inte vet så mycket om. Halv tio börjar vi, och alla utom en följer med. Den ena vill gärna gå sina egna vägar, kanske lite längre och mer utmanande vägar, och det är lugnt. Idag gör vi som vi vill.

Utmanande är det dock ändå. Det märks att luften är tunnare på 3000 meter. Vi går sakta, och till slut har varit lokalguiden lyckats gå upp de 300 höjdmeter som skiljer jurtcampen från kullen. Ja det är kanske lite mer än en kulle då?


Den spanska gruppen är redan uppe. De har gått en lite annan väg och jag känner igen. deras guide. Timur var nämligen också min guide på den resa som jag hadde precis innan denna.

Vi har försökt hitta hällristningarna men inte lyckats. Timur tar en gruppbild av oss där även jag får vara med och berättar sen vart den gamla stenkonsten finns. Vi är nämligen på toppen av fel kulle. Som tur är ligger den andra precis bredvid.



Hällristningar är inte stora och heller inte många men en av resenärerna hittar dem. Först en. Sen en till, och totalt tror jag de är sex stycken. Kul att veta att här uppe, för sådär 2000 eller 3000 år sedan fanns människor som i timme efter timme huggade in små figurer i sten. Här uppe, på denna höjd!

Vi återvänder till campen.  Det är lunchdags. Efter lunch är det tid för egna aktiviteter. Eller som det står i programmet, att vi ska åka bil för att titta på landskapet. Ibland kan jag vara lite missnöjd med programmens utformning. Varför står det att vi ska åka bil idag? Vägen är stort sett bara en.  Där åkte vi igår och där kommer vi åka imorgon. Tillsammans med tre resenärer gör vi dock en liten utflykt. Det skulle vi inte ångra eftersom vi hittade en jurta med flaggor i olika färger omkring. Vi stannar bilen och promenerar mot jurtan som visar sig vara ett dagis, eller snarare fritids för de lokala herdarnas barn.


Vi blir bjudna in och barnen tycker det är jätteroligt med besök. Inte många turister här inte.


Tillbaka till jurtcamp. Några timmars vila eller promenad innan middag.  Det blåser upp. Börjar regna in. Riktigt oväder. Åska. Jurtorna är kanske inte av bästa kvalitet.

Vädret lugnar sig. Så tyst där ute. Vi samlas för middag. Den utlovade fisken blir inget av och byts ut mot en lokal pastarätt med grönsaker. Heller inte här används särskild mycket salt i maten.

Spanjorerna har lämnat. De skulle ha stannat en natt till men jurtlivet var inte för dem. Några hyrde iofs häst. En ramlade av. Kanske det var därför de lämnade..

10 juli. Frukost klockan 07:00. Avfärd 08:30. Nyfritterade donuts. Pannkakor. Färskt bröd. Frukost kan de och vi har restaurangjurtan för oss själva.

Vemodigt med avfärd. Kan vi inte stanna lite till? Idag är transportdag. Närmare 40 mil tillbaka till Bishkek. Och vilka mil…


Sista shopping i Kochkor. Lunch hemma hos… Motorväg vidare mot huvudstaden. Avskedsmiddag. Grillat kött, vaktlar, kyckling. Till perfektion. Men att det ska vara så svårt att göra en dryckesbeställning. Oförstånd. Självklart blir det fel när räkningen kommer och inte kan det lösa sig förän managern dyker upp. Om det nu löste sig. De diskuterade fortfarande då vi gick.

11 juli. Frukost klockan 03:30. Avfärd 04:00. Tacka lokalguide och chaufförer. Hem via Istanbul. Efter 19 timmar är jag hemma. Från flyget såg jag även Mount Elburs över molnen. Vilken resa det har varit! Det är det nog inte bara jag som tycker.

Taggad med: