En öl på stranden, långt bort från alla hav

Klockan är 7 på morgonen den 6 juli. Färskt kaffe med varm mjölk. Hemmagjord krusbärssylt, körsbär direkt från trädgården och två stekta ägg. Jag har haft sämre frukostar.

3 juli. Jag möter min norska Albstros-grupp. 14 personer ska jag under dryga 10 dagar ta med runt i Kirgizistan. Från storstadsliv i huvudstaden Bishkek till mindre bergsvandringar och timmar på stranden. För tänk, även i detta fjälland finns stränder.

Idag är det dock vila och en lättare stadspromenad som gäller. Promenaden går förbo basarer står det i resenärernas program. Det är bara att den inte gör det. Så vi svänger förbi stora marknaden, Osh-basaren som en också kallas, fast den inte ligger i Osh utan i Bishkek.

Alla färger, människor, tyger, levrar och njurar. Äpplen och oxfötter. Jag kan inte annat än att gilla det och önskar jag hade mycket mer tid. Vår lokalguide går snabbt. För snabbt. Våra resenärer hinner inte fota. Jag får säga till.


Sen blir det det vanliga stuket med Leninstaty, stora torget, posten för de som vill köpa frimärken.

Vila och middag på kvällen. Resenärerna kom hit på morgonen med nattflyget. Nu behövs sömn.

4 juli. 25 mil med buss väntar. Till Cholpon Ata. Det är Kirgizernas sommarparadis. Ja Kazakhernas också. En stad med hoteller, pensionater och sanatorier vid norra brädden av Issyk Kul – den stora insjön som aldrig fryser om vintern. Varma sjön betyder namnet.


Längs vägen gör vi några stopp. Köper torkad fisk och ankommer hotellet vid lunchtid. Det var därför vi började redan kl 07:00. Vi ska ha vår halvdag på stranden. 25 grader i luften. 18 i vattnet. 8 i ölen. Några dagar klagar jag inte.


5 juli. 90 kilometer att åka idag. Inte så långt men vägarna härnpå nordöstra sidan av Issyk Kul är inte de bästa. Ja iofs, inte de sämsta heller men ändå. Vi gör en vandring nära en liten ort som heter Grigorievka. Ryskt namn. Vid Issyk Kul bodde och bor fortfarande många ryssar.

Det är en dalgång i ska gå i. En flod rinner här, som enligt lokalguide Djamal kallas dödens flod av lokalbefolkningen. Turister har ramlat i, och ramlar man väl i, så dör man.


Landskapet är inte så alltför olikt det man kan hitta i centrala Europa eller vad tycker ni? Floden verkar i alla fall inte skrämma norrmännen.

Här säljs också honung och killar vill att vi ska fota deras örnar och falkar. Att hålla vilda fåglar är inte ovanligt i Kirgizistan. Tradition kallas det. Men vill vi stödja det? Det är en annan fråga. Dock är det ett sätt att livnära sig för de som inte har så mycket pengar här i landet. De är tyvärr många.

Efter vandringen blir det varma källor. Regionen är full av varma källor med över 40-gradigt vatten direkt från jordens innre. Vi spenderar ett par timmar vid en av källorna, tillsammans med kazakhiska barnfamiljer på semester.


Väl framme i Karakol, dagens slutdestination, besöker vi Przhevalskij-museet, efter den ryska upptäcktsresande som dog här i kolera år 1888. God gammal sovjetisk stil över det hela. 

Middag hemma hos en uighurisk kvinna. Uighurerna bor mestadels i västra Kina men även här finns några. Efter maten säger vi god natt.

Åska om natten. Nu är jag färdig med frukost. Solen skiner och en ny vandring väntar.

Taggad med: