Resplaner för sommaren och hösten

Att planera är ofta halva nöjet. Kanske även halva resan. Boka biljetter till flyg och föreställningar. Välja hotell och läsa på om sitt resmål. Ändra sig. Avboka. Göra nya planer till nya resor. Ja, att planera kan verkligen vara halva nöjet.

Mina resplaner för 2017 har ändrat sig. Nyårsafton skrev jag en text om hur jag trodde året kom att se ut.

Jobbmässigt skulle jag leda en resa för Världens Resor till Centralasien i april. Det gjorde jag också. Vi var ett härligt gäng som åkte iväg för att uppleva –stanländerna i det förra detta Sovjetunionen. Det var tredje gång jag ledde just den centralasiatiska vår-resan och jag känner rutten rätt väl nu.

img_6132
Vår tadzjikiska guide på museum i Dushanbe.

Det jag inte visste nyårsafton 2016 var att jag även skulle få uppdrag från det danska företaget Albatros. De ville att jag skulle leda en svensk grupp på 16 personer som skulle gå i Sven Hedins fotspår, även det i Centralasien, närmare bestämt Kirgizistan och Xinjiang-provinsen i Kina. Kirgizistan börjar känna som min egen bakficka. Xinjiang hade jag bara besökt en gång tidigare. Jag fick se det som en utmaning. En utmaning blev det också, en riktig sådan, men såhär efter resan är jag nöjd. Mycket nöjd!

img_6370
Kameler vid berget Mustagh Ata, i Sven Hedins fotspor. Xinjiang, Kina

Det jag heller inte visste för sådär nästan ett halvår sedan var hur sommaren skulle se ut. Jag hade en jobbresa inplanerat, en rundresa i nordvästra Ryssland. Omständigheterna ville det dock annorlunda. Fast egentligen till det bättre!

Nu är jag hemma. Men den 10 juni ska jag ut igen. Då blir det att leda den norska Uzbekistanresan för Albatros. Klassiska sidenvägsstäder som jag känner väl. Men när den väl är slut kommer årets andra riktiga utmaning. För Världens Resor kommer jag leda Pamir Highway. Det är nästan som en dröm. Att på dryga två veckor resa från Dushanbe till Bishkek, längs afghanska gränsen i Wakhan-dalen och sen upp till en bit av sovjetisk ingenjörskonst – självaste Pamir Highway. M41, en roadtrip-klassiker, eller åtminstone borde vara en sådan. På 4000 meter över havet slingrar sig vägen där den går över världens tak. Nej, nu ska jag inte bli varken poetisk eller full av klichéer, men att åka Pamir Highway har jag velat göra mycket länge.

blue-hour-madrassah-bukhara-uzbekistan
I juni blir det återbesök i Bukhara

Efter denna roadtrip kvarstår sommarens sista resa. Albatros har en norsk resa som heter Sommer i Kirgisistan. Den påbörjas precis när jag avslutar Pamir Highway, så det passar perfekt. Där blir det även besök vid insjön Son Kul och medan jag känner Kirgizistan mycket bra vid det här läget har jag aldrig varit vid denna insjö förut. Det är det som ger mervärde till ett jobb som reseledare. Ofta har man varit på sina destinationer rätt så många gånger. Men ibland kommer det till nya orter och till slut känner man ett land oerhört väl.

Efter denna Kirgizistanresa åker jag hem. 12 juli är min returbiljett till Sverige och då ska jag njuta av svensk sommar på min balkong. Ett par privata långhelger kommer det nog bli. En till Italien och San Marino, och en till Svalbard.

img_6314
Och i juli kommer jag igen få uppleva kirgizisk natur.

Sen kommer hösten bli ungefär som förra året. Den stora tågresan, I skuggan av Kaukasus och till slut Karavan i Iran, alla med Världens Resor. Då har det redan blivit slutet på oktober. Hinner jag en privat efteråt? Eller snarare, orkar jag? Vi får se. Kanske en språkkurs i Iran? Eller återbesök till Pakistan? Annars tar jag gärna emot förslag!

Taggad med: