17 maj. Norges och min nationaldag. Jag vaknar med nackspärr och har en lång dag framför mig. Grattis!

Från Urumchi till Turpan. Urumchi är en riktig miljonstad. Huvudstaden i Xinjiang. Kineserna är i majoritet. Annars är det uighurer som utgör största delen av befolkningen i denna kinesiska provins.

Jag får göra en prioritering. Vår sena flight igår gjorde att vi missade några timmar i Urumchi. Stadens museum får prioriteras bort. Vi börjar därför dagen med en tre timmars bussresa.

Jiaohe. Precis utanför Turpan. Ruiner från mer än 2000 år tillbaka. Jag har varit där förut men ett återbesök skadar aldrig. En imponerande utgrävning. Fantasin får spelrum. Jag gillar sådant.

Sen blir det lunch. Uighurisk och kinesisk buffet med levande musik och dans. Sällan har jag sett så mycket frukt. Mullbären börjar mogna här i Kinas varmaste stad, oasstaden Turpan.

Vi besöket Turpans historiska museum. Modernt, unikt, fast med sin obligatoriska bit regimhyllning. Det är dock inte därför vi är där. Mumierna som hittats in Xinkiang är berömda. För 3000 år sedan begravdes ett stort antal människor. Sand och vind gjorde att dessa inte ruttnade utan mumifierades. Öknen gjorde att inga rövare kom. Nu, tusener av år senare ligger de på museum, stackarna som tidigt eller sent gick under för vad det nu kan ha varit.

En egen vitrin visar fyra händer. Tänk om min hand hamnar på museum om 3000 år! 

Incheck på hotell. Vila en dryg timma. Vår lokalguide är oerhört trevlig. Skrattar. Berättar. Hennes engelska är dock sådär. Jag får översätta lite. Frågan är bara om jag förstär. Det ska inte vara lätt. Fast det är ju därför jag får betalt. Men ändå…

Vi gör minaretbesök. Kinas högsta minaret. Hur hög den är beror dock på vem man frågar. Ska jag verkligen översätta eventuella felfakta? Alternativa sådana? Minarethöjden spelar dock mindre roll. Man läser en sak, hör en annan, hög är minareten oavsett.

Vi äter middag. Jag har högtläsning om Sven Hedin. Mot mig kommer plötsligt polis med maskingevär springande. Stannar några meter framför mig. Vad det handlar om vet jag inte. Och kommer aldrig få veta. Hela situationen löser sig, försvinner i intet, pratas bort, på kinesiska, mellan polis och restaurangvärdarna – en uighurisk familj som driver någon form av hemma-hos-restaurang där man även säjer russin. I Turpan odlas stora mängder vindruvor och russin är tydligen det stora.

Jag får läsa till punkt. Sedan blir det mat. Vi återvänder till hotellet. Jag tar mig en öl och skriver. Glad 17 maj!