Det är inte alla dagar som gör sig lika bra på bild. Idag är en sådan dag.

Fotoförbud på Khotans historiska museum. En bild av fasaden är okej men inte där inne. Undrar varför. Kanske för att det förutom ett par mumier inte finns så mycket att ta bild av.

De som jobbade där verkade heller inte kunna så mycket om vad som fanns på museet. Vår lokalguide kunde i princip inget. Jag tog en bild på fasaden. Bara för att…

Vi besöker torget. Mao hälsar på en lokal uighur. Det var dock uighuren som åkte till Peking och inte Mao som åkte hit. Han satte aldrig sin fot i Xinjiang. Det var ju hit folk förvisades. Mötet mellan de två är dock förevigad. Glorifierad.

Trafiken stannar. Militärparad genom stan. Varje dag det samma får vi höra. En demonstration där det visas upp vem som bestämmer. Pansrade fordon. Militärer. Polisen. En polisman i gul jacka har koll på oss. Vi tar inga foton. Det vågar vi inte.

Efter lunch är det straka vägen mot flygplatsen som gäller. Tre timmar innan avgång säger mina papper. Incheckningen tar 1 timme och 40 minuter. Bagage genomsökas både en och två och tre gånger. I Xinjiang kan man aldrig vara för noga. Säkerhet är a och o. Fast säkerhet för vem? Jag vet inte om jag vill svara på den frågan.

Flygresa från Khotan till Urumchi. Smånervös när den lokala guiden inte står och väntar på oss. Hon kommer till slut. En glad kvinna. Han-kines. Skrattar mycket. Hennes engelska blir en utmäning både för gruppen och mig. Fast det ska nog gå.

Nu tar jag en öl på hotellrummet. Köpte den i kiosken bredvid. 7 kronor. Har utsikt från 22 våningen. Det blir tidigt upp imorgon. Det kommer bli en lång och varm dag.