Första dag i Khiva. Jag mötte min grupp vid turkmenska gränsen. Det hade gått bra i Turkmenistan utan mig. Skönt. En börda mindre. Jag är tydligen inte den enda reseledaren som inte fått visum till det landet. Det har varit så det senaste året. Nu har jag dock mött mitt gäng på 18 personer. Uzbekiska tullen är mycket intresserade av hjärtmediciner och lugnande tabletter. Deras nyfikenhet tog oss ett par timmar och vi ankom sent till Khiva, denna Sidenvägsstad och förra detta Centralasiens slavmarknad nummer ett. Äntligen ett natts sömn. 

Morgonen idag. Stekta ägg. Pannkakor. Vilken lyx! Smått huvudvärk men jag är säkert bara dehydrerad efter flygresan hit. Uzbekistan är en bra bit bort. Huvudvärken går över.

Jag känner vår lokalguide sen tidigare. Det är tredje året i rad jag gör den här resan. Tredje året med Umid. Han har sitt sätt. Fast det har nog jag med. Vi kanske inte skrattar så mycket tillsammans men vi har våra roller. Vi vet vem som gör vad. Vi börjar stadspromenaden. 08:30 är det dags. Uzbekistan är gruppresoland. De flesta grupper börjar 09:00, men inte vi. Den lilla halvtimmen är värt sina minuter. Sen fylls gatorna, museerna och gränderna upp av västerlänningar och en och annan kines, samt landsbygdsuzbeker på pilgrimsfärd. Det är rätt många av dem. De kommer från små orter runt omkring i Uzbekistan, besöker heliga gravar till ännu heligare män. Gravar som råkar sammanfalla med Sidenvägsstäderna. De är trevliga. Alla är trevliga, folk är så vänliga här.

Moskeer, koranskolor, palats och harem. Ja de är alla museer nu. Så är det i Khiva. Ett stad som historiskt dokument. Eller Disneyland för tusen och en natt. Åtminstone på kvällen när alla souvenirförsäljare gått hem. De som erbjuder femten vykort för en dollar och stickade tofflor för fem. Efter stadsvandringen är det ledig tid. En halvdag att själva upptäcka äventyrsstaden inför murarna. Khiva är känd för sina stadsmurar. De omger hela gamla stan, är åtta meter tjocka, inte för vem som helst att komma genom där.

På kvällen är staden nästan tom. Några barn spelar fotboll på ett torg i det solen går ner. Det är lite sagolikt faktiskt, och vilken tur att det inte regnar. Det kom några droppar tidigare på dagen, men det blev inte mer. I väster skiner kvällssolen och det var nu vi skulle varit uppe på utsiktsplattformen. Den skulle dock stänga klockan 18, och nu är klockan 19:30. Fast från restaurangterrassen är utsikten heller inte fel. Minaret i motljus, en stadsmur och ett par svalor som leker där uppe. Tänk vilken utsikt de måste ha!

Det är dags att bege sig mot hotellet. Det har blivit grillspätt och en schnapps. Gott kryddat och mört kött. Vad servitörerna blev glada när de fick sina tio procent!

Khivas pärla. Kalta Minor-minareten. Den som skulle bli Centralasiens högsta men som aldrig blev färdig. Det var på mitten av 1800-talet. Färdig kommer den aldrig bli, men den är fin som den är. Imorgon lämnar vi Khiva. Bussfärd till en annan av Sidenvägens berömda städer. Bukhara. Bukhara är heller inte dum. Fast som Khiva kommer den aldrig bli.