Söndagskrönikan: På resa till terroristens hemland

Han bodde i Vårberg när han körde ihjäl dem. Egentligen kom han från Samarkand. Själv tar jag tunnelbanan förbi Vårberg, och om några dagar är jag i hans hemstad. Staden med de skimrande blå kupolerna. Torget som ligger där. Så perfekt som ett torg kan bli. Moskeerna och de gamla koranskolorna med sina mosaiker. Djur, blommor, ornament, trots att djur i islamisk billedkonst inte är så vanligt. Registan. Det heter så, torget, där det har legat i dryga fyra hundra år, fast staden är mycket äldre. Timur Lenks huvudstad. En lång dröm med guld och vin och sidentyger. Samarkand.

Fast jag ska inte drömma. Jag ska byta. Uppgången mot t-centalen. Inte motsatt håll. Inte där blommorna ligger. Jag har inte varit där. Inte sett det. Ska inte se det. Jag vet att det finns. Det räcker.

Sen tar jag flygbuss. Arlanda en påskmorgon. Snön inte riktigt så mycket som jag tänkt mig. Det blev inga ägg till frukost. Inga färgade fjädrar på grenar, ingen gul bordsduk med små gula kycklingar. Det beror dock inte på honom.
Jag är färdledare och min resa börjar nu. Till Uzbekistan. Det är inte mycket man hör i Sverige om Uzbekistan. Deras president sedan dryga 25 år tillbaka dog förra året. Och that´s it. Annars säger inte nyheterna så mycket. Förutom nu, när experter och korrespondenter skriver spaltmeter. De som kan och som vet. Som intervjuar grannar i Vårberg. Och grannar i Samarkand där hans barn fortfarande bor.
Experter i Sverige säger att Uzbekistan utnyttjar situationen. Att de varnat för honom. Det ska bli spännande när jag väl är på plats. Kommer det förbigå i tystnad. Eller kommer någon säga något? Av de personer jag möter där alltså. Propaganda eller inte. Vi får se.
Via Istanbuls flygplats. När du läser det här har jag landat i hans hemland. Jag ska inte intervjua grannar utan se de blå kupolerna. Det turkosa kaklet. För fjärde gång. Det är jobb nu. Månskenet. Jag ska försöka förstå, även om det kanske inte går att förstå. Vad en människa kan göra. Jag vet inte. Jag har aldrig upplevt. Kan inte föreställa mig. Vill inte föreställa mig. Jag tänker istället på en visa. Sista versen. Orden av Thorstein Bergman. Samarkand.

Fåglar sjunger, humlor surrar runt omkring mej

och i gräset ligger daggen ännu klar.

Fast jag saknar dej så skadar ingenting mej,

allt du gett mej har jag ändå alltid kvar.

Du finns här hos mej, allting som nånsin rör dej,

som en fjäril, som en blomma i min hand.

Allt det vackraste så långt din längtan för dej,

om du nånsin kommer fram till Samarkand

Taggad med: