Reseledardagboken, dag 1: Stadsvandring. Sidenvägen. Möten med människor. Hantverk. Mausoleer, minareter, moskeer och madrasser. Altså koranskolor och inte sådana att ligga på.

Det blir mycket turkos. Blå kakel. Mosaik. Vilket arbete. Det som gjordes för tusen år sedan håller ofta även idag. Det som görs idag håller kanske ett år eller två.

En morfar med barnbarn. Uzbekerna är ett vänligt folk. De gillar kameran. Sällan får man lika många portätt som här. Små korta samtal. Kanske inte mer än ett hej. Men ändå. Ett leende. Mer än ingenting.

Varje historisk bygnad blir en affär. Souvenirförsäljare i varje hörn. Inte påträngande direkt men ändå. Det blir mycket av det samma. Handmålande kylskåpsmagneter. Palmer, öken och kamelkaravaner.

Broderier är stort här. Suzani kallas det. Ibland konstverk, ibland fruktansvärt fult. Gamla sovjetiska klockor. Brödstämplar är bra som present. Men shoppa efter behov eller av sympati? Svårt val.

Reseledardagboken dag 2: Ledig dag. I alla fall för lokalguiden. Idag organiserar jag utflykt. Till utanför stan, den lokala stora marknaden. Vi blir ett gäng som tar lokalbuss.

Uzbekistan är förhandlingarnas land. Kanske möjligheternas. I alla fall de konstiga möjligheterna. Tänk dig att vi hoppar på lokalbussen, och att det slutar med chauffören erbjuder oss att hyra hela bussen. Den kan vänta vid marknaden. Ta oss dit vi vill efteråt. 20 dollar. För hela bussen!

Efter marknad åker vi vidare. Ett gäng på tio styck till sista emirens sommarpalats. Härifrån regerade han Bukhara-emiratet fram till 1920 när bolshevikerna kom. Då gick han i landsflykt. I Afghanistan. Palatsets egen guide berättar. Vår chaufför och billetör följer med. Det var nog länge sedan de var på museum.

Tillbaka till stan i för tillfället inhyrd buss. Vägen blir till allt eftersom. Dagen idag blev inte som planerad. Snarare mycket bättre.

Eftermiddag. Tupplur. Skönt med lite vila. Internet funkar dock dåligt. Därför inga bilder. De får komma sen…