Visum till USA – har varit i Iran.

img_4252-1

Vi är några stycken som behöver det nu – visum till USA. Förut kunde jag resa till USA med ett ESTA-dokument, det papper som gör att man som bland annat skandinav kan åka visumfritt till USA. Nu däremot är det annorlunda. Eller ja, det är inte bara president Trumps fel, något som man kanske kan tro i dessa dagar.

Har man under de senaste fem åren besökt Iran, Irak, Syrien eller Sudan, behöver man nämligen sedan ungefär ett år tillbaka visum till USA. December 2015 kunde jag utan problem och utan visum semestra i Florida. Någon månad senare var det stopp, men vem kritiserade Obama? Ja det var väl i och för sig kongressens beslut och den var republikansk, men ändå. Det var ju inte så att han protesterade direkt.

Nu är det kanske inte så jättemånga som åker på semester till Syrien eller Sudan. Iran däremot är ett land som satsar på turism, och som väl kan sägas har en turistboom just nu. Missuppfatta mig rätt, det är inte många turister i Iran. Dock är de flera nu än bara för till exempel fem år sedan då jag besökte Iran första gång.

Alla som under de senaste fem åren har besökt Iran behöver alltså visum till USA, och gör man allt rätt är visumet egentligen inget större problem. Det gäller bara att lyckas göra allt rätt, och det är inte det enklaste i världen.

Först behöver du i nuläget fylla i ett så kallat visumformulär DS-160. Massor av härliga frågor som potentiella hemskheter jag kunde ha varit med om, olika förbrytelser mot mänskligheten som jag eventuellt har gjort. Har man inte gjort några sådana kan man med gott samvete svara nej på frågorna här. Det finns också frågor om vilka länder man har besökt de senaste fem åren, så för mig som resebloggare och färdledare var det bara att börja räkna. Det viktiga var dock att få med Iran – själva anledningen till att jag nu faktiskt behöver detta visum.

Det gäller även att ha en passbild av sig själv på datorn. Detta ska digitalt bifogas ansökan. Inte får den vara för stor, samtidigt måste skärpan vara bra. Computer says no i fall något är fel, och hos mig sade datorn nej rätt många gånger innan jag fick till det. Tålamod!

När väl DS-160 är klart gäller att betala. 160 dollar kostar ett visum till USA för oss skandinaver som varit i Iran, men då gäller också visumet i tio år. Man får åka in och ut hur många gånger man vill. Däremot får man ju inte stanna hur länge som helst, men så är det ju även med ESTA.

När betalningen, som för övrigt kan göras med vanligt bankkort men inte kreditkort, gått igenom, kan man beställa tid för intervju på ambassaden. Och nu kommer det viktiga: läs igenom alla små detaljer om vad du behöver ha med till intervjun. Ivrig som man är, eller som åtminstone jag var, tryckte jag på första och bästa tid i deras online bokningssystem. Man skulle ju bara ha med sig sitt pass, printa ut sitt DS-160-schema, ta med en passbild (även om man digitalt skickat in den), kvitto/utskrift på att man betalat sina dyra pengar och sen ett personbevis.

Men vänta nu. Personbeviset är inget vanligt som kan printas ut från Skatteverkets hemsida, utan det är ett så kallad ”Personbevis 120 med alla relationer” och det kan inte printas ut. Det kommer heller inte upp när man söker på Skatteverkets hemsida och inte mycket finns när man googlar. Ungefär som ett svart hål i det byråkratiska schemariket, men just detta dokument vill den amerikanska ambassadens konsulatavdelning att du tar med när du ska på intervju.

I ett annat inlägg har jag skrivit om hur allt höll på att gå åt skogen och att jag nästan inte fick visum till USA. Har man väl beställd tid är det nämligen svårt att ändra, om det inte är mer än ett dygn kvar till intervjun. Den informationen hittade jag inte någonstans i djungeln. För att inte upprepa allt elände, gör inte som mig, utan ring till Skatteverket eller ännu bättre, gå till Skatteverket och få ett Personbevis 120 med alla relationer i handen. När du väl har det är det dags att beställa intervjutid hos ambassaden.

Sen intervjudags. Här hade jag förberett mig på alla möjliga frågor. Man får säga allt som det är, jag gissar att de vet det mesta om mig ändå. Gott om tid får man ha, för det tar ett tag att komma in genom ambassadens säkerhetskontroll. Faktiskt så lång tid att de flesta kan glömma sin förbokade tid. Jag hade tid en måndag morgon kl 09:15. Klockan hann bli 11:00 innan det var dags. Jag kallades in, var förberedd på att berätta om mig själv, vem jag var, vad jag gjorde, jobbade med, släkt och relationer, utbildning, och självklart, min resa till Iran.

En trevlig kvinna ställer några frågor. När tänkte jag åka till USA? När var jag i Iran senast och varför? – Okej, din ansökan är godkänd, du kommer få ditt pass på posten inom en vecka.

– Tack, säger jag nästan lite förfjamsad. Näst intill besviken när detta som skulle bli en höjdpunkt i min visumkarriär bara varade i uppskattningsvis 45 sekunder. Vilken intervju!

Men godkänd blev det, och tre dagar senare låg passet i brevlådan.

Taggad med: