Pakistan: säkerhet

Är det säkert att resa i Pakistan? Det är en fråga jag fått flera gånger och säkerhetsläget är något en som resenär ska ta på allvar. Det gäller för Pakistan och det gäller för alla delar av världen.

Allmänt säkerhetsläge

UD avråder från icke-nödvändiga resor till Pakistan. För vissa områden, t ex gränstrakterna mot Afghanistan avråds det även från nödvändiga resor. Med andra ord – res inte dit!

Sveriges ambassad i Islamabad har uppdaterad reseinformation för Pakistan. I korta drag handlar det om att inte besöka landet, men… Kontentan är avrådan – alltså åk inte om du inte måste, och visst, som resenär måste man ju egentligen inte åka någonstans. Dock har säkerhetsläget i landet förbättrats markant de senaste två åren och hemsidan är uppdaterad nyligen (uppdaterades en månad innan jag skriver detta inlägg).

couchsurfing-lahore
Att riskera gå vilse i Lahores många och trånga gränder. Foto: Johnny Friskilä

Vad är så problemet, eller snarare, problemen!? Pakistan är inget enkelt land. Konfliktområdena är många. Det kan handla om Kashmir-regionen där landet aldrig har kommit överens med sin granne i öster, Indien, om gränsdragningen. Det kan handla om talibanerna som har sina strongholds i områdena mot Afghanistan, nämligen provinsen Baluchistan, och vi vet ju alla vad talibanerna lyckades åstadkomma där.

I Baluchistan finns även andra separatiströrelser, och sådana finns även i t ex provinsen Sindh. Dock finns även mer än enstaka separatister. Att den främsta ledaren för Al Quaida-nätverket, Osama bin Laden, dödades år 2011 i Abbottabad i Pakistans nordvästra gränsprovins var ingen direkt turistreklam. Jag tyckte ändå att jag kände igen vägskylten med stadsnamnet som sade 100 km kvar när jag befann mig i huvudstaden Islamabad.

Baluchistan och nordvästra gränsprovinsen besökte jag aldrig. UD avråder från absolut alla resor hit, och Pakistan själv tillåter bara utlänningar att åka i Baluchistan med särskild tillstånd och poliseskort. Poliseskort är något man får gratis om man t ex ankommer Pakistan landvägen från Iran och behöver åka transit till Pakistans säkrare delar.

Problemet med poliseskort kan dock vara att medan en själv som enstaka turist inte är måltavla för några separatister, så är polisen det. Du skyddas helt enkelt av just den som med största sannolikhet själv är målet. Vill du det? I fall svaret är nej, är det kanske bäst att låta bli att åka just dit. Jag åkte som sagt inte.

Min resa

traffic-lahore
Att korsa gatan – resans kanske största riskmoment. Foto: Johnny Friskilä

Min resa gick i provinserna Punjab och Sindh. I Punjab är Lahore största och viktigaste stad. Provinsen anses gärna vara den säkraste i landet. Inte dåligt, med tanke på att där bor i överkant av 100 miljoner människor. Just det, hundra miljoner, bara i Punjab! Är det då konstigt om det ibland händer ett eller annat?

Sindh med Karachi som största stad har sina problem. I Lahore blev jag varnat för Karachi. – Du kommer bli vapenrånad när bilen stannar på rött ljus! Ja ja, tänkte jag. Jag känner igen mentaliteten. När jag för många år sedan bodde i norra Ryssland och önskade att resa runt i landets södra delar tyckte folk jag var galen. – Livsfarligt! Väl i söder berättade jag för folk att jag bodde i norr. – I norr? Vad har du där att göra? Nej, kom hit till oss istället, här är mycket bättre!

Gatustrider mellan maffiagrupper och politiska falanger kan förekomma i Karachi. Med en rejäl dos otur kan man självklart hamna i skottlinjen. Men vad kan inte hända med en rejäl dos otur? Då spelar det ingen roll var i världen du befinner dig.

Jag befann mig i trappan till en affär som säljer simkort. Det är mitt på dagen i ett av Lahores affärsområden. Utanför sitter vakten på sin stol. Maskingeväret ramlar i stengolvet i det jag är halvvägs uppför. Tur för mig att geväret var säkrat. Vakten som nog hade somnat en halvsekund plockar upp det och allt är som förr. Inget konstigt alls. Det måste vara tråkigt att vara vakt.

Som blond utlänning är det å andra sidan inte tråkigt. Svårt är det dock att gömma sig i mängden. Jag syns. Jag får uppmärksamhet. Att vara turist under festivalen för profeten Muhammeds födelsedag innebär att bli intervjuad av tv. Så sällsynt var jag! Barnen vinkar. Männen vill ta selfies med mig. Kvinnorna vill att jag poserar framför mobilkamerorna med deras barn. Jätteskoj, fast lite tröttsamt i längden att vara stjärna.

tv-lahore-mawlid-1
Hur har det sig att en utlänning har kommit hit? Vad tycker du (alltså jag) om Pakistan? Foto: Johnny Friskilä

Vid ett par tillfällen tittar skäggiga män på mig med rynkade ögonbryn. Jag känner mig en kort sekund obekväm, men tittar varken ner eller bort. Jag svarar med att se rakt på dem med ett leende. Vad får man tillbaka, annat än ett leende?

Visst, sällan och kanske aldrig har jag sett så mycket vapen i gatorna som i Pakistan. Kanske särskild i Karachi som är största stad i den södra provinsen Sindh. Vägspärrar och säkerhetsstyrkor överallt. Bombhundar, kroppsvisiteringar och bagagegenomgång – både för tillträde till flygplatsområdet och för tillträde till hotell och shoppingmalls. Höga murar och taggtråd. Barrikader, militärer, poliser med maskingevär.

post-office-lahore-1
En bild som jag av vakten egentligen inte fick ta. Huvudpostkontoret i Lahore. Kolonialbyggnad med vägspärrar och spanska ryttare.

Jag besöker en helgedom i Karachi. Kroppsvisitering och inga kameror. En stor moské, samma. Saint Patrick´s Cathedral. Den finns en sådan i Karachi också. Jag får passera vakterna. Min pakistanska och muslimska vän för vänta utanför. Mina blå ögon är inträdesbiljett.

Saint Patrick´s Cathedral in Karachi
En buss med godkända inhemska besökare passerar spärrarna till Saint Patrick´s Cathedral i Karachi.  Även jag lyckades komma in. Det gjorde dock inte min muslimska vän. Foto: Johnny Friskilä

Att vara trygg och påläst

Jag upplevde mig aldrig hotad i Pakistan. Jag kände mig aldrig särskild otrygg. Trafiken i storstäderna är dock ett kapitel i sig. Chansen är nog mycket större för att hamna under en bil än för att få en 39-millimeter genom kroppen.

Dock kände jag mig ibland överbeskyddad av mina värdar, vänner och hjälpare. Mycket välmenande att hålla i armen när jag ska korsa en gata, men egentligen mycket farligare. Det stör den egna trafikanalysen.

img_3031För mig känns det tryggt att ha läst på innan avresa. Veta hur ett land styrs, vilka intressen och konflikter som finns. I Algeriet på 1990-talet hade min blotta existens som turist och icke-muslim gjort mig till måltavla för terrorister. I Pakistan är det helt andra måltavlor, och jag som blåögd skandinav har egentligen inget att frukta. Förutom den där rejäla oturen som vem som helst kan ha, var som helst.

När jag är påläst känner jag mig trygg. Det gällde när jag reste till Afghanistan 2011, till Algeriet 2014, när jag besökt utbrytarrepubliker i forna detta Sovjetunionen, eller som nu, december 2016 i Pakistan. De som känner mig vet att jag är en rätt lugn person. Det är ingen katastrof om jag går lite vilse eller missar en buss. Blir jag sjuk blir jag även frisk igen och börjar uniformerade män tjafsa så hjälper det inte att stressa upp sig. Behåll lugnet och låt dollarsedlarna stanna i plånboken.

Jag åker gärna tillbaka till Pakistan. På två veckor fick jag lära mig rejält om landet. Dock finns det mer att se. Med dagens säkerhetsläge (januari 2017) hade jag utan tvekan åkt tillbaka, i alla fall till Sindh och Punjab. Jag kände mig aldrig hotad eller otrygg. Eller så är det bara det att jag är fruktansvärt blåögd…

journalist-tv-lahore-1
Tillsammans med nya vänner i Lahore, samt skäggig man med rynkade ögonbryn.

 

 

 

 

 

 

 

Taggad med: