Årets värsta resemisstag

Att jag för tio år sedan stod som en idiot utan pass på Arlanda är en sak. Jag missade mitt flyg till Nice, åkte hem igen, drack en flaska franskt vin och förlät mig själv för mitt slarv. Att jag för två veckor ankom London utan adapter till de brittiska vägguttagen är heller ingen större sak. En resebloggarkollega var snäll och kom mig till undsättning med sina två. Slarvigt av mig dock. ”Ju mer man reser, desto slarvigare blir man”, säger Karin Wallén på tidningen Vagabond. Det finns nog en viss sanning i det.

Jag planerar en resa till Pakistan. Lahores färger, dofter, smakar och helgedomar lockar, och så människorna förstås. Jag köpte biljett och fixade visum. Returbiljetten valde jag att låta gå ut från grannstaden Amritsar. Båda städerna ligger i provinsen Punjab, men Punjab är delat i två. Medan Lahore ligger i Pakistan, befinner sig sikhernas huvudstad Amritsar på indiska sidan av gränsen.

Det är 50 kilometer mellan Lahore och Amritsar, och däremellan finns Wagah. Turister färdas dagligen över denna världsberömda gränsövergång där flaggorna tas ner på eftermiddagen och soldaterna marscherar med höga benlyft. De visar upp sig för varandra och publiken. Detta har numera blivit en turistattraktion. Vem som är störst, starkast, vackrast och duktigast i världen, Indien eller Pakistan?

Allt var klart trodde jag. Indien har ju numera elektroniska visum. En ansöker om e-visum på nät, betalar sina 48 dollar och efter något dygn är det klart. Jag får mitt visum, läser igenom, och det är då mitt hjärta missar ett slag, tiden stannar två sekunder och jag får ett fem centimeters haksläpp medan jag tänker att det måste vara något fel på nervbanorna mellan ögat och hjärnan – det jag läser kan inte stämma.

I indiska e-visum måste en fylla i ankomstort. Jag fyllde i Amritsar eftersom det är där jag ankommer, tänkte jag. Fast jag ankommer inte vid Amritsar utan vid Wagah, några kilometer bort. Mitt visum gäller bara Amritsar flygplats. E-visum till Indien gäller nämligen bara vid ankomst på ett visst antal flygplatser, och inte om man passerar en gräns till fots, tar tåget, bussen, båten eller annat färdmedel. Det upptäcker jag en vecka innan jag lämnar Sverige. Jag måste ha ett vanligt visum.

Indiens ambassad har ett särskilt kontor i Stockholm, Cox & Kings Global Services. De tar hand om alla visumärenden, förutom e-visum. Jag ringer. De kan inte hjälpa, jag får kontakta indiska ambassadens visumavdelning. Jag ringer. Ambassaden är mycket trevliga i telefon. De förstår mitt problem. Men att göra om mitt e-Visum till vanligt turistvisum går inte. Att få ett helt nytt turistvisum på den tid som kvarstår går heller inte. Idag är det måndag och till fredag kommer inget visum hinna bli klart. ”Vi beklagar, men tyvärr kan vi inte hjälpa dig”.

Alternativen som kvarstår är alltså ett. Eller snarare tre:

  • Att flyga de 50 kilometerna mellan Lahore och Amritsar. Det kan göras på 10 timmar, via Dubai, och kostar dryga 3000 kronor.
  • Att skippa Indien helt och få det resebolag jag köpt flygbiljetten från att omboka min retur, alltså flyga hem till Sverige från Lahore. Det kommer kosta dryga 3000 kronor.
  • Att köpa en helt ny biljett, envägs, från Pakistan till Stockholm. Även det kommer kosta dryga 3000 kronor.

Nu kvarstår det bara att se vilket alternativ jag väljer. Slarvigt kan jag i alla fall lugnt kalla det.

Vilket resemisstag är ditt värsta?