Mina bästa foton från Centralasien – människor i Uzbekistan, Turkmenistan. Den blå timmen. Turkosa kupoler. Tadzjikistans snötäckta toppar.
Jag sitter hemma och förbereder en föreläsning med bildspel. Den 1 november är det dags. Då ska jag visa upp mina fotografiska alster. Jag ska berätta om Centralasien, om att resa runt i en region så annorlunda, så främmande, så ovan med den moderna turismen men samtidigt en del av världen som ger så mycket tillbaka till resenären.
Mellan 60 och 80 bilder ska jag välja. Prata om några av dem. Kanske inte så mycket kamerainställningar, utan mer motivval, fotografens möjligheter bland en befolkning som lika gärna vill fotografera dig som du fotar dem. Jag kollar några bilder och väljer ut 12 stycken. Människor i Uzbekistan:
Jag inser att jag bara har tagit ett tema – människorna, porträtten. Och bara ett land – Uzbekistan. Vad med alla människorna jag mötte i Turkmenistan? Tadzjikistan? Kirgizistan? Jag har ett hav av foton att välja bland, och jag behöver inte lägga ner för mycket tid på att välja de aller bästa. De är alla tillräckligt bra så länge de illustrerar och representerar de människor man som resenär möter i regionen. Vilket lyxproblem.
Sen var det arkitekturen De blå kupolerna, mosaiken i minareterna, moskéerna, mausoleerna. Här ska jag försöka få till en kontrast. Prata om ljusförhållanden. Kanske inte så mycket kamerainställningar här heller eftersom vi alla har olika kameror, men jag vill visa möjligheterna. Skillnaderna. Bilderna från stadspromenaden mitt på dagen när lokalguiden berättar om kungar, erövringar och byggnadsår, jämfört med bilderna efteråt – när man själv går runt och timmen är gyllen. Sen sätter jag mig ner vid ett kafé med utsikt, tar en öl tillsammans med mina mest fotointresserade medresenärer medan vi väntar på att den gyllne timmen blir blå.
– Johnny, nu måste du komma ut och titta på ljuset, var det en fotointresserad resenär som sa till mig mitt under en middag. Jag följde med, och visst, hon hade rätt, inte ska man behöva sitta och äta eller vänta på maten de minuter när himlen är som vackrast och staden som i en saga. Äta måste man, sen…
Naturen – inte att förglömma. Centralasien är stort, från turkmeniska ökenlandskap och brinnande krater till tadzjikiska berg och insjöar. Floder som utgör gränsen mellan länder, som ger vatten till bomullsplantager och fruktodlingar. En källa till konflikter och miljökatastrofer när människorna försöker tämja, tygla och kontrollera.
Teman kan jag skapa i det oändliga. Centralasien i ett makroperspektiv, med detaljer?
Eller regionens moderna historia – övergång från sovjetisk kommunism till nya, självständiga nationer? Från Lenin till Turkmenbashy, från sovjetiska mosaiker till guldkupoler.
Den 1 november kl 18:00 föreläser jag på Världens Resors kontor i Stockholm. Har du funderat på en resa till Centralasien? Sväng gärna förbi, så hjälper jag dig med funderandet. Anmälan till föreläsning/bildspel om Centralasien. Och för den som undrar om när jag kommer leda nästa resa till regionen, så finns den här: Världens Resors resa till Centralasien.
Kommentera