En färdledares förberedelser – två veckor kvar

Tågresan till Kina ska gå på räls, även i överförd betydelse, men tiden springer iväg. Allt jag ska hinna. Jag antecknar. En lista säger vad jag ska göra idag. En annan imorgon. Då åker jag med båten till Tallinn, på studieresa eller resa i arbetssyfte. Planeringssyfte. Själva huvudresan går om två veckor, men som första stop på årets höstodyssé är det viktigt att Tallinn inte strular. Just nu är det prio ett.

På hamnen ska där om två veckor finnas taxibilar till 15 pers. De ska för en inte för hutlös summa ta oss till tågstationen, Balti jaam. Där ska det finnas förvaring för 15 personers väskor. Vid det här läget vill säkert någon ha toapaus. Var finns toaletterna?

Tallinn-Estland-Estonia-BaltijaamPromenad i Tallinns gamla stad, dryga timmen, upp emot två, beroende på gruppen vad gruppen tycker. Och väder. En lunchrestaurang som förhoppningsvis kan ge en inblick i det estniska köket. Vilken mat är typisk för Estland? Men inte till vilket pris som helst, jag har en budget att förhålla mig till. En tidplan. Och restaurangen ska ha plats till oss alla och vara hyfsat effektiva.

Det låter kanske dumt, men jag måste också planera in fritiden. Efter lunch ska alla få ett par timmar att göra vad de vill. Att bara njuta en öl eller en kaffe vid rådhusplatsen. Utsikten från högsta punkten. Svänga förbi en marknad eller köpa snacks till tågresan, för tåget avgår samma eftermiddag, destination Moskva.

Därför har jag mina kontakter – Visit Estonia, Enterprise Estonia, Visit Tallinn. Jag ska försöka framskaffa stadskartor. Bra att kunde dela ut, det är inte alla som har smartphones med gps, även om jag själv tycker att just gps:en kan vara praktisk. En papperskarta ska aldrig underskattas, särskild inte på en gruppresa med inplanerad egentid. Jag kommer rita in en träffpunkt. Ingen får missa Moskvaexpressen. Därför åker jag imorgon till Tallinn, för det praktiska – det som inte lika enkelt kan kollas upp på nät.

Två veckor kvar. Det har gått förvånansvärt snabbt med visumen. Kinesiska visumet, ryska, iranska. Tre visum på de två veckor som gått sedan jag senast skrev om reseledarens förberedelser. I fredags satt jag halva dagen på iranska ambassaden. Mer än halva. Att skaffa visum till Iran är dock enkelt, man får det på flygplatsen när man landar, men för den som ankommer landet med buss, som jag kommer göra, behövs visum från ambassaden.

5754325279_2ccaafa5a9_o
Från min första resa till Iran, 2011. Foto: Johnny Friskilä

Två passfoton, kopia av passet, passet i original, försäkringsintyg, personbevis, för min del intyg på att jag som norsk medborgare bor i Sverige, och så själva visumansökan och ett kvitto på inbetalt visumavgift. Mycket är det som i förväg måste vara klart innan man ens behöver gå till ambassaden. Att sitta två timmar med nummerlapp för att sedan se ansökan falla på ett missat intyg – det vill man undvika. Som tur är står allt man behöver veta om visum på iranska ambassadens hemsida, och själva visumet, ja det kan man få på dagen.

Formalia är alltså klart och det känns bra. Några stressmoment mindre. Snart är den lilla studieresan till Tallinn också passé, vilket förhoppningsvis betyder ännu färre anledningar till oro. Och nej, någon oro känner jag egentligen inte. Lite nervös är jag alltid, men att inte vara det vore konstigt. Jag ska ta med mig några böcker att läsa på hytten. Reserelaterad litteratur – en skönlitterär skildring av Tallinn, samt ett par andra böcker, till omväxling.

Pengar. I Tallinn är det Euro. En kompis till mig var i Ryssland och jag bad honom ta med lite ryska rubel, så har jag, även innan jag kommer till landet. Det känns enklare så. Det samma med iranska pengar, två miljoner rials ligger på mitt skrivbord tack vare en god vän – dryga 500 kronor.

Baku Ateshgah 8
Ateshgah, Baku, Azerbajdzjan. Foto: Johnny Friskilä

Azerbajdzjanska, georgiska, armeniska och kazakiska pengar har jag lite kvar av från tidigare resor. Jag ska ju hit också. Kinesiska pengar kvarstår, om jag letar kanske jag hittar någon hundralapp. Jag får börja leta. Inte att det är nödvändigt att ha pengar innan, absolut inte, men det känns bättre så. Det är bättre så, det är i alla fall min erfarenhet. Kreditkort i all ära, men inte heller swish funkar hos gumman med färggrant hukle som säljer en plastpåse med kokt potatis och ett kycklinglår från plattformen på en liten tågstation i en liten byhåla någonstans 20 timmar öster om Moskva. Som sagt, det ska gå på räls.

Taggad med: