Turkmenistan, dag 1

Klockan är fyra på morgonen och vi ankommer hotellet. Att flyga in över Ashgabat mitt i natten är en upplevelse i sig. Upplysta guldkupoler glimmar och blänker i det som annars är ett hav av svart öken. För så ligger Turkmenistans huvudstad till, med bergskedjan Kopet Dagh i söder, men sen ökenstäpp så långt ögat kan se. I natten ser inte ögat särskild långt alls, om det inte vore för guldet som glimmade.

Jag kollar balkongen som det första jag gör när jag ska göra mig hemmastadd på nytt hotell. Jag står en minut, kanske två och låter ögonen vandra. Temperaturen är behaglig. Vad tyst det är!

DSCF1556
Utsikten från min balkong. Foto: Johnny Friskilä

Fascinerande. Guldkupolerna är närmare nu men jag är för trött för att tänka och sätta ord på det jag ser. Ljus, guld, marmor, träden i parken häststatyer och den svarta himlen. Jag bara konstaterar det som näthinnan uppfattar. Skönt med några timmars sömn innan dagen börjar, dag två – fast den första riktiga dagen på denna tre veckor odyssé genom fem länder…, post-Sovjet…, Centralasien.

Klockan 8 väcks jag. Telefonen. – Men vad i…, tänker jag. Färdledarnatten blev kort. En av resenärerna har fått problem. Sjukdom, får jag veta. Min arbetsdag börjar…

DSCF1561
Foto: Johnny Friskilä

Inom trettio minuter får vi läkarbesök på rummet. Så snabbt hade det aldrig gått i Sverige. Jag tolkar, vi samtalar, funderar, lite orolig, för visst, idag är vi i en storstad, med sjukhus, apotek, men imorgon?

Imorgon ska äventyren för allvar börja, bilfärd genom öknen, tält istället för lyxhotell. Faciliteterna – en sovsäck och vatten på flaska. Jag ser framför mig olika scenarier – det är mitt jobb, försöka lösa de situationer som uppstår, innan de uppstår. Sjukhus? Avbryta resa? Försäkring? Hemtransport? Konsulat? Konsulat finns inte.

Just här kan färdledarens dilemma uppstå, när man bör vara på två platser samtidigt. Låta showen go on för gruppen, men samtidigt vara där för den som behöver det mest just nu. Situationen är inte prekär. Vi avvaktar. Hotellfrukost.

Vår lokala guide, Murat, möter upp oss klockan 11. Jag känner honom från förut. Han var min guide även förra året. Jag gjorde samma resa då. Same procedure as last year. Snabbt diskuterar vi dagens program, och morgonens lilla situation. Jag kan alltid kontakta lokalguiden ifall något händer. Fast det jag enklast kan lösa själv, det löser jag heller själv.

6P2A1414
Moskén i Gypjak – centrum för den förödande jordbävningen 1948 och president Turkmenbashis födelseort. Foto: Johnny Friskilä

Dagens program går enligt plan. Det gruppen får extra nu på förmiddagen, utöver moskébesök i Gypjak och arkeologiska utgrävningar i Nissa, är apoteksbesök. Alla hänger med. Den som behöver botanisera bland centralasiatiska mediciner har nu chansen. Halstabletter, loperamid, det är länge till nästa apotek, det går bra det här.

DSCF1593
Affärsdistriktet. Foto: Johnny Friskilä

Tillbaka i stan. Klockan är 14. 2 timmars egentid för mina medresenärer. Lunch. Vila på hotellet. Shopping på Ryska marknaden och kringliggande affärer, för så kallas den, ”ryska marknaden”. Kanske för att här säljs kaviar? Eller för att nästan allt som kommer hit egentligen kommer från Ryssland och Kazakstan? Eller hänger namnet bara kvar från sovjettiden? För visst, Ashgabat var egentligen en rysk garnisonsstad. Turkmenerna var nomader, de hade inte städer.

Alla får göra som de vill och många gillar lunch, shopping och vila. För mig innebär det att ge mig själv tiden till ännu et par apoteksbesök, middagsplanering inför kvällen och genomgång av detaljerna i morgondagens program.

6P2A1451
Foto genom bussfönstret: Johnny Friskilä

Stadsrundtur i buss. Det regnar. Fönstren daggar. Ashgabat är en stad för framtiden. Planerad för något som ännu inte finns. Åtminstone när det gäller infrastruktur. Breda gator med plats för hur många bilar som helst. Eller kanske gatorna bara verkar så breda just för att bilarna är så få. Och inte heller promenerar folk. Fast det regnar ju, skulle man kanske säga, men jag har även varit här i solsken, och även då lyser folket med sin frånvaro.

En som å andra sidan lyser i sin närvaro är Turkmenbashi. Eller ”från andra sidan” kanske vore mer korrekt, eftersom han lämnade detta jordiska liv för tio år sedan, elektroingenjören och det självständiga Turkmenistans första president Saparmurat Nijazov. Turkmenbashi var namnet han tog efter att han blev president. Det betyder turkmenernas överhuvud.

6P2A1463
Neutralitetsbågen. Foto: Johnny Friskilä
DSCF1598
Turkmenbashi. Foto: Johnny Friskilä

Bussen stannar vid neutralitetsbågen. Där uppe, på den 95 meter höga bågstrukturen står han, täckt av 12 kilo rent guld, elektroingenjören som blänker i solen och glänser i regnet. Personkulten kring honom är dock inte vad den en gång var. Men här, och på ett antal andra platser i Ashgabat står han i finkostym, med guldarmarna öppna som för att ge oss en kram, ett hjärtligt efterlängtat välkomnande.

Vi åker förbi ministerier, fantasifulla arkitektoniska konstruktioner. Min första tanke säger byggda för att imponera på omvärlden, fast vilken omvärld finns här, i ett av världens mest slutna länder? Hälsoministeriet är bygd i form av en artär. Eller är det en injektionsnål? Utrikesministeriet toppas av en gigantisk jordglob och gasministeriet, för ja, Turkmenistan är en av världens större gasexportörer, är bygd i form av en tändare.

DSCF1651
Ruhnama. Foto: Johnny Friskilä

Vi ser utvalda delar av stadens moderna, futuristiska eller smått absurda arkitektur. Vi stannar vid ännu mer utvalda delar. Försöker skydda våra kameror mot regnet i det vi går ut ur bussen. Självständighetsmonumentet. Sen Ruhnama – den heliga boken enligt Turkmenbashi, boken han själv skrev och som för några år var obligatorisk läsning på universiteten så väl som i körskolorna. Nu finns kanske boken i någon souveniraffär. Andra böcker har tagit över, som dem till den nya presidenten. Men monumentet står kvar, Ruhnama, eller själens bok som det betyder, med sitt rosa omslag och med inslag av guld och grönt och Turkmenbashis eget porträtt.

Murat, vår lokalguide, berättar om de olika monumenten, om alla marmorfasader, om de breda avenyerna, om de pågående byggnadsprojekten. På något sätt med glimten i ögat, på annat sätt inte. Vi är här som resenärer, turister, gäster, kärt barn har många namn, och vi är kära barn i ett av världens mest slutna länder. Dock är vi alla beresta, vi känner vår roll, anpassar oss situationen.

I Uzbekistan kan guiderna gärna prata om hur turkmeniska turistbussar är avlyssnade. Hur varje hotellrum har sin dolda mikrofon. Det berättades för mig en gång i Nord-Korea att serveringspersonalen på restaurangerna gärna kunde ha bandspelare glömda i nationaldräkternas lager på lager av tyg. Dock turistar man inte i Turkmenistan för att varken öppet kritisera eller bli paranoida. Man reser för att se, för att samla intryck, för att lära, vilket även innebär att läsa mellan raderna, att lyssna lika mycket på det som sägs som på det som inte blir sagt. Jag fick frågan tidigare under dagen om hur det funkar att fotografera i Ashgabat. Ta inte bilder av byggnader med soldater framför, och fota inte på ryska marknaden – så borde det gå bra. Borde.

6P2A1444
Bröllopshuset. Foto: Johnny Friskilä

6P2A1507Vi avslutar vår stadsrundtur lite tidigare än planerat. Man går snabbare när det regnar, en tiominuters fotopaus blir sju. En femminuters tre. En timme kvar till välkomstmiddag. Dag två på resan och första hela dag i resans första land, Turkmenistan. Ashgabat har inget stort, internationellt utbud av restauranger. Maten i Centralasien är ett tema för sig, himmel för den som gillar grillat kött, men rätt så snart ett helvete för alla andra. Eller nej, nu är jag orättvis. Jag återkommer i frågan vid senare tillfälle.

Turkmenistanskt öl är rätt så alkoholsvagt, men svalkande och gott. Grillspett, sallader, färskt bröd, pommes, ris, lite vodka på maten. 12 personer äter, och det råder ingen brist på något. Under svenska tusenlappen, procentar till servitrisen inkluderade. Livemusik. Vi dansar lambada i lokal tappning. Party, party första kvällen. Jag har druckit en öl. Det räcker. Jag är nöjd, dagen har gått bra. Arbetsdagen officiellt över, eller, som reseledare blir den aldrig riktigt officiellt över. I fall något händer…

Jag promenerar tillbaka till mitt hotell. Klockan är 22. Några av resenärerna stannar kvar, dansar vidare till lambadatonerna, turkpop och rysspop. Jag går ut på balkongen, tittar mot presidentpalatsets guldkupoler, de som jag även såg när jag ankom för 18 timmar sedan, när jag var för trött för att tänka utan bara lät ögonen vandra.

Mer läsning om och foton av Ashgabats arkitektur finns hos CNN, Adventurous Travels och io9:

 

Taggad med: