Geghard – kyrkan i berget

Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä
Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

Geghard. Namnet säger inte så mycket ännu, men kyrkan i berget, en timmes bussfärd från Jerevan, är unik. I världens första kristna land, Armenien, är kanske en unik kyrka något av en märkvärdighet i sig.

Här finns en helig källa. Den springer ut inne i kyrkan, vilket också är inne i berget. Delar av Geghard-komplexet ligger just så, inne i grottorna som dessa berg har så många av. Det är det som gör Geghard så unikt. Källan var en helig plats även innan kristendomen. Så var det nämligen, på heliga gamla platser skulle nya heligdomer byggas.

Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä
Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

Ett kloster har funnits här sedan 300-talet. Enligt legenden grundades det av Gregorios Upplysaren, han som även grundade den kristna kyrkan i Armenien och för det led martyrdöden. Här går vi idag, sådär 1700 år senare och tittar oss omkring medan vi aktar oss för bina från kuporna i närheten. För även om stenarna vi går på, mina åtta medresenärer och jag, har bytts ut, så är de kringliggande klippor och vyer de samma.

Vi tittar på stenarna, på hantverket. Även om dagens konstruktioner inte är från 300-talet, så är de gamla så det räcker. Arabernas invasioner från 800-talet och framåt förstörde ena hälften. Jordbävningarna andra. Dock är inskriptionen år 1160 knappast någon ung datering, och huvudkyrkan som man idag besöker, Gavit, härstammar från år 1215. Det var 1200-talet som var det stora århundradet för Geghard, när prinsarna från Khaghbakian-familjen styrde området och Geghard var deras privata komplex. Då blev Geghard det vi ser idag.

Själva namnet Geghard betyder spjut eller lans på armeniska. Det hänleder till den Heliga lansen, Kristi spjut, som användes för att sticka Jesus i sidan vid korsfästningen. Denna relik togs sedan till Armenien av aposteln Judas Taddeus och hamnade i Geghard, varav klostret fick sitt namn – spjut, eller spjutkyrkan. Att det även finns konkurrerande heliga lanser runt om i den kristna världen är en annan sak. Spjtutet finns idag inte här, utan på museum.

Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä
Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

Musik. Vi följer ljudet. En kör på tre kvinnor i svarta klänningar och två män i vita skjortor använder sig av det rummets akustik. Den övre Jhamatun (zhamatun) – gravkammaren för två prinsar. De sakrala tonerna fyller rummet inne i berget. Ljus kommer in från kupolen i taket och i ena hörnan finns ett stort hål genom vilken man ser ner till den nedre jhamatun, eller gravkammare, också den inne i berget.

Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä
Geghard, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

Här håller örnen klorna i lammet och två lejon vaktar på var sin sida. De är stora reliefer, grova, utan detaljer och inhuggna i sten. Min tanke går till hur Jesu ofta gestaltades som ett lamm i de kristna traditioner där människan inte skulle avbildas. Då blev människan ett lamm eller en fisk eller ett bröd. Nu håller örnen fast lammet i sitt grepp, och jag undrar över symboliken. Kanske är den en helt annan. Och själva källan – den finns i ett annat rum, Avazan. Vattnet är heligt här, men vin har det ännu inte blivit.

Utanför säljer gamla gummor torkad frukt och bröd. Kommersen börjar när turisterna kommer. Gata kallas brödet, en fint dekorerad vetekaka med mandelfyllning. Vi smakar. Jag köper ett. Geghard, jag kommer gärna tillbaka. Namnet säger rätt mycket nu.

Taggad med: