Vid Sevan ska jag en gång äta frukost

Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä
Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä

Kanske är den i harmoni med naturen, den sovjetiska glas- och betongkoloss från vilken jag hör vattenscootrarna leka på Sevansjön. Eller ligger den armeniska författarföreningens gästhus istället som en kontrast till naturen? Panoramafönstret skyddar mot väder och vind, mot solens starka strålar här på 1905 meters höjd, samt kyliga kvällar. Ändå släpper fönstren solens strålar in, och jag ser långt ut över den sjö som täcker fem procent av Armeniens yta. Sevan.

Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä
Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä

Förra året sprang jag bara förbi här. En man på balkongen ropade efter mig, – Välkommen in! Fast jag hann inte. Hade inte tid. Sprang vidare till bussen och mina resenärer, guiden, programmet. Jag är färdledare. – I år ska jag skaffa mig tid, tänkte jag. Jag vill veta vad det är för mastodont som ligger här, i glas och betong. Tiden är konstant, för att får mer tid till A måste det bli mindre tid till B. Den här gången ska jag få mer tid till A. Kyrkan på toppen av berget har jag redan sett.

Gevorg Kochar het arkitekten, född 1901 i Tbilisi och död 1973 i Jerevan, student från Vkhutemas och medlem i partiet. Armenien var den armeniska sovjetrepubliken då, och partiet, ja det var partiet, bra att vara med i om man i Sovjetunionen ville komma nånvart. Komma nånvart ville Kochar.

Stalins död 1953 gav folket i denna slutna union en viss frihet, eller snarare; en del av skräcken försvann. Den sovjetiska arkitekturen tillät sig att gå bort ifrån klassiska bågar och pelare, så typiska i det man kallar stalinistisk stil. Den sovjetiska modernismen fick fart. Staten byggde stora hus, för statens pengar, i statens tjänst, och 1965 blev Kochar klar med sina panoramafönster till författarhusets restaurang. Utmanande former, aggressiva inslag i naturen, kontraster i det socialistiska folkets tjänst.

Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä
Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä

Frukostsalen, middag, bankett, dans på kvällen. Eller lugn och ro för den sovjetiska författaren som här, vid Sevansjöns brädd hade sitt eget hotell. Här kunde hen dra sig tillbaka, vila, få inspiration och skriva sin socialistiska realism i statens tjänst, medan blickarna föll mot sjön och solen värmde genom glaset som 180 grader omgav denna skrivande själ.

Sovjetunionen är dock död sedan nästan ett kvartsekel tillbaka och så även den litterära realism som nog var mer utopi än den var reell. Författarförenigens hus är dock inte dött men har sett sina bästa dagar. Fast det har tydligen inte hamnat i storkapitalisternas klor. Inte ännu. Jag går upp för trapporna och dörren står öppen, och genom en öppen dörr kan man gå in. Restaurangen serverar frukost till hotellets gäster. En äldre man med bara halva tandraden kvar frågar om han kan hjälpa.

– Jag vill bara titta, svarar jag. – Du behöver inte ett rum, kontrar han, med meningens inbyggda negation, som om han redan visste mitt svar, vilket han säkert redan gjorde. Just nu behöver jag inget rum. Mellan 8000 och 10000 dram kostar de. Dram är namnet på de armeniska pengarna. Det vill säga, det dyraste rummet kostar 170 kronor. Om det är med frukost glömmer jag att fråga, för jag ska ju inte ha något rum. Oväsentligt ändå, en frukost kan inte kosta mycket oavsett.

Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä
Sevansjön, Sevanavank och författarhuset. Foto: Johnny Friskilä

I Sevansjön kan man bada. Några av mina resenärer gör det. Sevanavank ligger i bakgrunden. Det är egentligen därför vi stannar till här. Namnet betyder ”klostret vid Sevan”, och det har legat har sedan året norrmännen ankom Island med båt. Det vill säga 874. Det var en digression. Kloster och kyrkor finns det dock många av i detta Armenien, världens första kristna land. Vi ankom med buss från Kochars födelseort Tbilisi denna dag och tiden är snart ute. Vi har ett program att följa, så är det. Mot Jerevan. Jag hör ännu en vattenscooter. De som doppat sig i sjön är torra nu. Bakom panoramafönstret ska jag en gång äta frukost.

Taggad med: