En dag i en ny stad är inte mycket. Har du haft det så någon gång? Du är genomresa eller du har en eftermiddag och en övernattning innan morgonplanet går? Överblicken hinner du få, men inte mer.

För mig var Tuzla, den tredje största staden i Bosnien, den senaste sådana stad. En tretimmars förmiddagsbuss från Sarajevo tog mig dit. Genom gröna bergspass, längs floder och små samhällen där husen har tre våningar och röda tak. Ett enkelt toa-stopp med möjlighet för en cigg eller en fika. Förbi röda varningsskyltar med dödskallar på, gamla minfält från kriget. Höstackar och trädgårdar. Ankomst busstationen i Tuzla.

En 20 minuters promenad, ut på vägen och till vänster, mot gamla stan. Industristaden börjar likna en mysig småstad. Mindre affärer, uteserveringar, flera torg. Turistinformationen har öppet kontorstider. Det vill säga, den är stängt. Det blir en kall öl och en bit pizza. 15 kronor. På ett utekafé. Wi-fi.

Gamla stadens hus – de byggdes på den österrikiska ungerska tiden. Habsburgska riket het det då, innan första världskriget. Igen det där med krig, fast nästan inga märken efter krig och elände finns att se. Tuzla sparades rätt så bra på 90-talet, så om husen faller isär här beror det inte på kulhål utan på att pengar fattas.

Tuzla har sin lilla riviera. Inte alla städer som har det, särskild inte i Bosnien. Men Tuzla har insjön Pannonica, där solstolar finns att hyra och där vattnet hämtas från saltvattenskällorna vid staden. Tuzlas historia är även knutet till det, till saltet. Men det är eftermiddag, porterna har öppnats och inträdet slopats. En septembereftermiddag solar ingen ändå.

Det blir tidig kväll. I utkanten av staden står våningshusen. Kommunismen. Tiden under Tito. Och brutalism. Offentliga byggnader, en bank. Betong och roliga konstruktioner. Totalitär fantasi i stadsplaneringen från 70-talet. Solen går ner. Ett rum i en privat lägenhet väntar på mig. En kopp bosnisk kaffe och hembakade kakor. Airbnb för en svensk hundralapp. Hejdå Bosnien. Wizzair hem nästa morgon.