Parketten har ett fint mönster. I tanken går jag på intarsia, sådana där tavlor, där tunna bitar av trä i olika färgnyanser sågas till och läggs ihop till ett snyggt mönster eller ett figuralt motiv. Intarsia kostar att göra, men så ligger heller inte denna parkett på ett vilket som helst golv.

Vi befinner oss i Georgien. Staden vi har kommit till heter Gori och är känd för en sak, ett museum, förutom ryssarnas kortvariga invasion och nyhetsbilderna från sensommaren 2008. Det var här Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili föddes, mannen som i historien är känd och ökänd som en av världshistoriens värsta mördare. Sonen till en alkoholiserad skomakare, vi känner honom under namnet Stalin, stålmannen, och här är hans hus.

Stalin föddes 18 december 1878 i Gori, dagens Georgien, men som då var en del av Kejsardömet Ryssland. Familjens stuga var inte stor, utan den vänster hälft av ett litet hus där skomakaren bedrev sin verksamhet i källaren och familjen bodde i rummet ovanpå. Vid barndomshemmet byggdes senare det museum som skulle bli Goris främsta turistattraktion.

Gamla foton visar Stalins uppväxt. Artefakter från hans liv, en liten trälåda som var en present från hans son, Vasja. Guider berättar om Stalin under det stora fosterländska kriget. Inte förvånande att mannen är en hjälte. Att millioner på millioner också dog under hjältens tyranni, det är en annan sak. Ett museum kan ju inte innehålla allt. Eller???

Vi frågar vår guide på ryska hur människor idag, i Gori, förhåller sig till Stalin och hans gärningar. Svaret blir det ord i ryska språkets vokabulär som egentligen inte betyder något som helst: ”normalno”, alltså ”normalt”?! Guiden går snabbt vidare, pratar på om dödsmasken, porslinsvaser och turkmenska mattor med den sovjetiska ledarens porträtt. Gåvor till Josef? Ja, förutom masken förstås. Normalt? Man förhåller sig alltså normalt till Stalin i Gori idag? Jag kan inte släppa tanken.

På platsen utanför museet står en gammal tågvagn. Det är lika bra att besöka den. Något mer vettigt svar än ”normalt” kommer jag inte få av guiden. Och spelar det någon roll, vad skulle jag tänka om jag bodde granne till ett museum tillägnat den man som utrotade hälften av min familj? Fast om han även eliminerade fienden? Museet som idag ger mig jobb.

Här, inne i tågvagnen har Stalin bott, ätit, sovit, gått på toa, kanske skrivit och diskuterat, lagt planer. I den här vagnen åkte Stalin till Teherankonferensen 1943 för att möta Churchill och Roosevelt och planera gränserna i ett framtida Europa. I den här vagnen åkte Stalin till Jalta för att med samma män diskutera krigets slutskeende, andra världskriget, det stora fosterländska sådana. I den här vagnen går vi, fotar, lyssnar och snart börjar vi bli kissnödiga.

Den guidade turen går mot sitt slut. Stalin? Jag önskar att guiden kunde prata om intarsia.