Karahunj, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

Vi vandrar på en bergsplatå, bland några stora stenar som står rakt upp ur jorden. Det är uppenbart att någon har satt stenarna såhär, för en naturlig skapelse är det inte. 1770 meter över havet befinner vi oss, i det södra Armenien. Långt där borta, i det rödbruna höstlandskapet ser vi fjälltopparna, men dit ska vi inte. Karahunj heter det här – de talande stenarna.

Karahunj, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

För ungefär 8000 år sedan var det fullt med liv i detta öde och blåsiga landskap. Då fanns ett astronomiskt observatorium här, och stenarna vi ser, många av dem med hål i sig, var redskap för astronomerna i sina mätningar av solen, månen och stjärnorna. Det är i alla fall en av teorierna.

Ingen vet med säkerhet vad Karahunj en gång har varit. Vissa av stenarna, 223 till talet, anses ha varit del av en struktur omkring den by som kanske låg här – en stadsmur. Andra forskare föreslår en nekropolis, ett ställe att begrava sina döda. Det är inte lätt att komma överens, inte ens inom vetenskapen. Teorin om det 8000 år gamla centret för astronomi låter i alla fall mer spännande. Det sätter fantasin i sväng och jag föreställer mig hur någon, med noggrann precision, borrade hål i stenarna och sedan, om natten, satt där och titta på månen genom det lilla stenhålet.

Karahunj, Armenien. Foto: Johnny Friskilä

Vår lokalguide pratar om de olika teorierna, några lyssnar uppmärksamt. Andra fotograferar de märkliga bautastenarna och tittar igenom hålen, som någon okänd människa, från ett okänt folk med ett lika okänd språk kanske gjorde på en tid då även vår halvö i Skandinavien såg annorlunda ut än vad den gör idag.

Efter en liten timme här beger vi oss tillbaka till vår buss. Solen skiner och en gammal sovjetisk volga kör förbi. Vi har alla framför oss olika bilder av Karahunj.