Det regnar. Kullerstensgatorna klättrar uppåt mot kyrkan i Kish. Stenarna är hala och vägarbete pågår. Sista biten, där bussen inte kan ta oss, kommer ett gäng bilar av märket Lada oss till undsättning. Tre stycken sovjetiska trotjänares uppgift blir att ta vår grupp till den albanska kyrkan i Kish.

Albanska, sa jag? Ja, det stämmer. Fast Albanien i Kaukasus har inget att göra med stränderna i Saranda eller Enver Hoxhas betongbunkrar. Det kaukasiska Albanien är namnet på ett område som för ungefär 1500 år sedan täckte det som idag är republiken Azerbajdzjan och södra Dagestan i Ryska Föderationen. Hit, som annars i Kaukasus, kom kristendomen redan på sent 300-tal, och här byggdes sen den kyrka till vilken våra kullerstenar leder.

Vi är dock i Kaukasus, och historien här beror på vem man frågar. Inte alla armenier är överens om kyrkans albanska ursprung. Inte alla georgier heller. I Kaukasus är folken många, och de har varit ännu fler, albanerna, udierna… Gudshuset i Kish tros ha fungerat som kyrka både för albaner, georgier och armenier, fast till olika tider genom snart tvåtusen år av kristen tro. Om den som kom hit först har rätt kommer dock alla dessa få problem. Under kyrkan har arkeologiska utgrävningen hittat bevis för att det redan för 5000 år sedan fanns människor här som använde stället som offerplats och altare. De var inte kristna.

Vår lokala guide ger oss den azerbajdzjanska versionen av historien. Om armenier berättas inte mycket, utan snarare om det kristna albanska fjällfolk som levde här, hur kyrkan är en av de äldsta i Kaukasus och därför också en av de äldsta i världen. Tidigare antogs 500-talet som mer eller mindre sanning. Den norska arkeologen Bjørnar Storfjell berättar i en artikel om karbondatering. Det är sannolikt att dagens kyrkostruktur härstammar från 1100-talet.

Numera bor inga kristna här. Kyrkan är museum. Dess trädgård är full av kvitten och persimon som fortfarande är gröna, omogna. Utanför väntar ladorna och en av chaufförerna vilar mot kyrkomuren medan han röker en cigarett. Där står även en staty av norrmannen Thor Heyerdahl, här mitt uti ingenstans, i de kaukasiska bergen, i Azerbajdzjan, med Dagestan på andra sidan fjällen i norr. Den norska äventyraren besökte Azerbajdzjan fyra gånger och jag berättar för gruppen om det. Jag är trots allt här i egenskap av reseledare. Den berättelsen kommer även på bloggen, men inte idag.

Det är dags att säga hejdå till Kish och det albanska Kaukasus´ kulturarv. Det har slutat regna. Kullerstenarna är hala. Trotjänarna väntar.