Mosquee du Pacha, Oran. Foto: Johnny Friskilä

På en skylt av vit kakel står det handmålat med gröna och blå sirliga bokstäver: ”Mosquée du Pacha”. Bokstäverna är latinska men deras kalligrafiska stil samt att orden är på franska gör det svårt för mig att läsa. Året som står är 1796. Allt som har med Frankrike att göra, det är återkommande här i Algeriet, gamla kolonialmakter sätter absolut sina spår, även på vita kakelskylt.

Mosquee du Pacha, Oran. Foto: Johnny Friskilä

Pacha är dock inget franskt ord, det är inte ett namn utan en titel. Det var Sidi Hassan, pachan, eller den högsta militära och civila ämbetsmannen i Alger, som lät uppföra denna moské. Fransmännen hade ännu inte satt sin fot på algerisk mark, men det hade spanjorerna. Dessa utkämpade krig med ottomanerna och efter mycket fram och tillbaka sålde spanska kungen, Karl den fjärde, staden till turkarna.

Oran blev nu en del av Det ottomanska riket och till minne av det byggdes moskén. Oran var nu fri, eller i alla fall muslimskt, en del av ett större rike med säte i Konstantinopel. Att det inte skulle vara för evigt är en annan sak, för sen kom fransmännen och kolonialhistorien fortsatte.

Mosquee du Pacha, Oran. Foto: Johnny Friskilä

Jag tittar på kaklet. De vitkalkade väggarna som inte är så vita längre. Den här delen av Oran är den gamla stadsdelen, eller casbah som det också heter. Där araberna under kolonialtiden bodde, där stadsplaneringen är en annan än den boulevardiska franska som annars dominerar det centrala Oran. I casbahn är gränderna trånga, trappstegen många, och Pacha-moskén ligger mitt i en sväng i en nedförsbacke, mellan de två stadsdelarna. Jag vill in, men dörrarna är låsta. En anledning att åka tillbaka. Kanske jag då är bättre på både franska och kalligrafi.

Mosquee du Pacha, Oran. Foto: Johnny Friskilä