10 bilder från algeriet

Huvudstaden bär nästan samma namn som landet. Alger… Jag bad om ett rum med utsikt. Budskapet gick fram, även om engelskan inte kommer särskilt till nytta . Arabiska och franska gäller. Hotell Albert 1er, eller Premier som det uttalas, ligger mitt i centrum. Vid ett stort torg, ett stenkast från posten. Från det öppna fönstret ser jag hamnen. Byggnader i fransk stil från åren kring förra sekelskiftet. Det är min första dag i Algeriets huvudstad. En veckas äventyr ska börja.

Innan vi får våra rum ska passen registreras. Det är jag och min kompis från Oman. Han pratar arabiska. Det är kanske därför vi faktiskt får den där utsikten. För att vi gör oss förstådda. Stora skrivböcker med tydliga rader. Penna i handen. Allt sker manuellt. I hotellets pris a motsvarande 500 kronor natten för ett rum ingår tydligen halvpension. Vi hade missat det.
Det är dags att börja gå. Stadsvandra om man så vill. Bland byggnaderna i den franska delen av staden. Från mitten av 1800-talet till 1962 låg Algeriet under Frankrike. Det var ingen koloni i vanlig mening, utan en del av själva Frankrike. Mer än en koloni…. Över en miljon fransmän bodde här. Alger har än idag en tydlig fransk prägel. Dörrar som dessa, i art nouveau-stil hittar vi både här och var. Och cyber cafe-skilten lär oss att inte allt försiggår med papper och penna ändå.
Ett stenkast från hotellet ligger posten, en stor byggnad, av franska arkitekter i morisk stil. Jag går in, väntar på att någon ska ropa till mig franska. – Vad gör du här?
En europé med kamera om halsen inne i en offentlig byggnad med samhällsviktig funktion. Här finns inga andra européer. Inte bara på posten, utan i hela Alger. Det är i alla fall min känsla.

Vad roligt om jag haft ett vykort men det hade jag inte. Det är ju inte så vanligt med vykort längre. Jag tittar mig omkring. En stor sal, kakel, mosaik, en ljuskrona, ett tiotals människor, totalt, vakten inkluderat. En grön platskorg bryter mot det gamla träverket och jag tar några foton. Ingen säger något.
I Tipasa är vi ensamma turister. Algerbor åker hit på dagsutflykt med bilen. Promenerar längs gator anlagda av romerna. Vi tittar på amfiteatern, på fundamenten till basilikorna som vittnar som ortens tidiga kristendom. Redan på 200-talet byggdes kyrkor här. På 400-talet förstördes staden och från slutet av 600-talet fanns bara ruiner kvar.

Det är till dessa ruiner som inträdet kostar motsvarande 5 kronor, Där golvmosaikerna ligger täckta under röd sand och jord. Det som slår mig är läget. Utsikten, där ett barn står med sitt metspö. Oberoende av tid. Nu, som när Tipaza grundades.
På torget i Tlemcen parkerar bilarna och ett begravningsfölje går förbi. Medan min kompis går i moskén sätter jag mig på en parkbänk i solen. Några ungdomar kommer bort till mig. Vi pratar. Jag är trots allt utlänning i detta nästan utlänningsfria land. De flesta fransmännen lämnade under kriget som ledde till Algeriets självständighet år 1962. De få som fanns kvar lämnade under 1990-talets inbördeskrig mellan islamistiska grupper och makthavarna. På bilden finns Sidi Bel Hassan-moskén som har stått här sedan 1200-talet. Tlemcen kallas ett kulturhistoriskt centrum. Berber, araber och fransmän. Och jag älskar att sitta här, på torget…
Oran är Algeriets näst största stad. Jag flög hit från Alger, jag har trots allt bara en vecka i landet. Då gäller det att ta till vara på tiden. Det var från Oran att jag med taxi under en heldag kunde åka till Tlemcen. Också i Oran är staden delad in i franska och arabiska delar. Franska, med sina breda gator och paradvåningar. Arabiska med trappor och trånga gränder. Utsikten från furstens palats kan jag inte klaga på. För ja, här har funnits mer än araber och fransmän. Både turkar och spanjoler har haft sina tider i Oran. När spanjorerna lämnade år 1792 var det beyen, fursten, ståthållaren Mohamed el-Kebir, som tog över. Hans bostad är idag museum. Med utsikt!
Såhär kan en typisk fransk gata se ut. Bredare, med klassiska balkonger och kanske lite fasaddekorationer, om de nu inte tärts bort med tiden. Och det här med tid är spännande. Å ena sidan är det papper och penna som gäller. Å andra sidan är spårvagnarna så nya att de skapar en rejäl kontrast i gatubilden. Jag gillar det. Kontraster.
Från Oran går resan vidare. Air Algerie till Constantine. Halvmiljonstaden är landets tredje störste och ligger i nordöstra delen av landet. Under min vecka här håller jag mig alltså till norra delen. Av tidsskäl. Men även av säkerhetsskäl, för trots att inbördeskriget är slut, är inte allt guld och gröna skogar. Nog om det. Constantine grundades år 203 före Kristus, och ligger uppe i klippiga berg med ravinerna under. Jag kollar utsikten mot fotbollsplanen. Är det någon som sparkar bollen lite för långt blir det lite svårt att hämta den…
Min tionde och sista bild. Djemila betyder den vackra. Det är inte svårt att förstå varför, trots att det är december, det regnar och temperaturen på morgonen visar tre grader.

Högt uppe i bergen, på 900 meters höjd, fanns nämligen för nästan 2000 år sedan en romersk garnisonsstad. Historien börjar år 98 när staden Cuicul byggdes på en platå, bredvid vilken två floder möts. Det var en strategisk position för militären. Handeln blommade med oliver och vete. Men medan allt har sin början, har även allt sitt slut. Romarriket föll och med det även garnisonen. Staden dog sakta och på 500-talet tog det slut. Men det är inte svårt att förstå varför araberna kallar den Den vackra..

För min del blev Djemila också sista punkt på denna veckolånga resa, från Alger och Tipaza med flyg västerut till Oran och Tlemcen. Vidare flyg mot öst, till Constantine och Djemila, och därifrån tillbaka till Alger och hem. Resan gjordes i december 2014 och har betalts av mig privat.
Taggad med: