Oran. Foto: Johnny Friskilä

Att stå mitt på ett torg och bara välja, mot vilket av torgets fyra hörn ska jag gå? Att bara gå, med inget annat mål än att se var gatan slutar. En resa har precis börjat.

Algeriets näst största stad, Oran, har inga kartor. Min Lonely Planet-guide får göra nyttan, där stadskartans största gator har namn och även ger förslag på promenadväg. Kanske är det bara jag, men sådana kartor är svåra och någon turistkarta finns inte. Turistinformation finns inte. Turister finns inte. Min guidebokskarta ger jag upp efter fem minuter.

Oran. Foto: Johnny Friskilä

– Bon jour, hälsar mig en kvinna i 50-årsålderen. – Bon jour, svarar jag tillbaka. Anonym är jag knappast, blond som jag är och med en stor kamera om halsen. Så är det alltid i Algeriet. – Bon jour, ca va? Jag är utlänning, jag syns, folk hälsar. Jag önskar jag kunde franska, då hade konversationerna blivit lite vettigare. Nu blir det mest artighet. – Ca va, och ett leende.

Jag tappar bort mig, försöker blanda mig med folk jag inte blandas med. Som enda utlänning känner jag mig helt trygg. Alla ser mig, därför kan ingen göra mig illa. Alla kommer se det. Algeriet har ett och annat säkerhetsproblem, fast det är bättre nu. För 20 år sedan hade jag inte vågat mig ut på gatorna här, och kvinnan på 50 hade inget vågat hälsa och dessutom haft slöja.

Fasaderna, franska balkonger och riktiga balkonger, runda torn och smidesjärn. Gammal målarfärg som flagnar av. Skylt på franska berättar om ett gammalt hotell och en tandläkarmottagning. Jungfru Maria står på tredje våningen och ser utöver en gatukorsning, en liten skulptur, ett dekorativt element som ingen islamist under 1990-talets inbördeskrig upptäckte.

Promenad i Oran, utan karta, och resan har precis börjat.