Gamla vingårdar i norra Algeriet. Foto: Johnny Friskilä

Jag trodde aldrig norra Afrika skulle vara så grönt. Oändlig jordbruksmark och vinrankor så långt ögat kan se där vi skyndar förbi. Gård efter gård efter gård…

På motorvägen kör vi i 130 km/t. Det är snabbare än de gamla trans-sahariska karavanerna, för vilka Tlemcen en gång i tiden var slutstation. För oss är det också slutstation, fast vi kommer norrifrån, från Oran. Vägen är bra mellan Oran och Tlemcen, och därför går det snabbt .

Gårdshusen ligger en bit från vägen, gärna på en liten höjd med utsikt över detta vida cowboylandskap. Kring förra sekelskiftet bodde fransmän här. Algeriet var inte bara en koloni, utan det var en del av Frankrike och fransmän älskar sitt vin.

Gamla vingårdar i norra Algeriet. Foto: Johnny Friskilä

Vem visste att Algeriet på 1950-talet var världens största vinexportör? Inte jag. Annorlunda är det nu. Algeriet betalade med blod för sin självständighet fram till 1962. De sista fransmännen lämnade och gårdarna nationaliserades. Sovjetunionen köpte vin till underpris. Även Systembolaget sålde sitt mjuka, kraftiga röda vin från Algeriet. Sen kom islamismen, inbördeskriget och idag finns knappast något kvar av de gårdar som en gång i tiden utgjorde världens största vinproducenter.

På motorvägen åker vi för dem, de en gång i tiden så ståtliga vinhusen som idag kanske inte har tak, men vars inskriptioner på väggarna påminner om en svunnen tid. Vingårdarna som inte finns eller kanske lever där några kvar? På min nästa resa till Algeriet vill jag veta. Då ska jag stanna och inte ha så bråttom på vägen till Tlemcen.

Gamla vingårdar i norra Algeriet. Foto: Johnny Friskilä