Cathédrale du Sacré-Cœur d’Oran. Foto: Johnny Friskilä

Bilar, människor och franska balkonger i fem våningar. Jag går runt i Oran efter kartan från guideboken men den hjälper mig lite. Bättre att bara veta åt vilket håll hotellet ligger och åt vilket håll jag går. Med solen i söder och havet i norr funkar det rätt bra.

Det kunde ha varit vilken som helst gata. Myller och kaos, men gatan tar mig till ett torg och där ligger den. En kyrka, tänker jag, mitt i detta land där kristendomen var störst när man här i Norden fortfarande trodde på gudarna i Valhall.

Cathédrale du Sacré-Cœur d’Oran, påbörjat 1904 och avslutat 1913. Det är ingen antik ruin, utan ett praktverk från kolonialtiden. Då var det fransmännen som promenerade i gaterna här, som hängde sin tvätt på balkongerna och gick i kyrkan på söndagarna.

I kyrkan sitter en vakt som hälsar. Bord i mörkt trä fyller rummet och bokhyllor står rad i rad längs väggarna. Några enstaka gestalter sitter och läser. Sedan 1984 har det varit ett bibliotek här. De sista fransmännen försvann efter det krig som ledde till självständighet år 1962. Här och var ligger tidningspapper mot bajs från duvorna. Duvorna hittar sina favoritplatser inom den stora katedralskonstruktionen där det är högt i tak. Papperet gör i alla fall renhållet enklare för den stackare som har detta till jobb.

Cathédrale du Sacré-Cœur d’Oran. Foto: Johnny Friskilä

På något sätt är det sorgligt att se en kyrka såhär. Å andra sidan så används den i alla fall och den underhålls. Till skillnad från en annan kyrka i Oran, men mer om det i ett annat inlägg. Tankarna vandrar. Hundra år, gudstjänst, det glada 20-talet, ett världskrig, ett inbördeskrig. 400 000 fransmän lämnade Oran för sitt hemland, Frankrike. Självständighet, socialism, mer inbördeskrig, en fatwa mot alla icke-muslimer, och nu står jag här och tittar på böcker, glasmålningar och duvbajs. En resa i historien.

Cathédrale du Sacré-Cœur d’Oran är inte världens vackraste bibliotek. Vackert är fel ord. Den är magisk.