Eglise St Louis, vad finns där?

Av Johnny Friskilä7 augusti, 2015

Eglise St Louis, Oran. Foto: Johnny Friskilä

Nyfikenheten kan jag inte göra något åt. Inte fantasin heller när mitt inre öga ser hur folklivet kring St Louis-katedralen i Oran en gång har varit. Mina yttre ögon knappast ser något folkliv alls.

Inga ögon ser mig, eller så bryr sig ingen när jag klättrar uppför trapporna på Eglise St Louis. Skräp omkring mig. Det har brunnit. Jag känner på dörren som är låst men glipan mellan de två porthalvorna är tillräckligt stor för ögat att se vad som finns där inne. Eller snarare, se vad som inte finns. Kyrkorummet är tomt, förutom en petflaska som min automatiska zoom envisas med att få i bild. Manuell zoom är lösningen.

Eglise St Louis, Oran. Foto: Johnny Friskilä

St Louis-katedralen är idag inte mycket för världen. En gång var den det. Byggd år 1850, i de huvudsakligen arabiska kvarteren. Den moderna staden, den som idag har alla vackra sekelskiftebyggnader med franska balkonger, fanns inte då. Den gången fanns bara casbahn, den gamla stan, med sina små trånga gränder och smyg runtomkring, ett öppet torg, och från höjden bakom katedralen, utsikt mot havet.

Eglise St Louis, Oran. Foto: Johnny Friskilä

Där, mitt i arabernas, algeriernas kvarter, byggdes en stor kyrka. Undrar vad folk tyckte om det? Fast då, för 160 år sedan, spelade det nog ingen roll vad de tyckte, algerierna var inte herrar i Algeriet.

Idag ligger kyrkbyggnaden där. I källaren finns ett bibliotek för barn. Att göra om kyrkor till bibliotek är tydligen populärt. Och varför inte, här finns knappast några kristna kvar.

Undrar vad som kommer hända med katedralen. Finns där en plan? Jag går därifrån, lite sorgsen. Några enstaka ungdomar leker på gatan bredvid. De pekar på min kamera, poserar och gör v-tecknet. Jag fotar dem, visar dem bilden, tummen upp alla skrattar. Nu är jag inte sorgsen längre, utan snarare glad. Folk är så trevliga här. Fantasin leker i mig och mitt inre öga ser hur här en gång såg ut.