Sidenvävaren i Herat, Afghanistan. Foto: Johnny Friskilä

Efter att ha handlat två burkor kvarstod det att följa affärsinnehavarens instruktioner. Målet var sidenmarknaden i Herat. Det är dock inte så lätt att veta vad man egentligen letar efter när man befinner sig som turist eller resenär i Afghanistan. Guideböckerna är få, och innehåller stort sett resevarningar från västvärldens olika utrikesdepartement.

Instruktionerna förde mig i alla fall till en fabrik. Eller, inte en sådan med skorsten och rök, utan snarare till en större gata, till ett hus med ett litet hål i väggen och några sidenschalar utanför. Där inne fanns tre män. Två satt vid var sin vävstol och en pratade med kunden. Kunden, det var mig. Visst får jag komma in och titta. Visst får jag se hur de arbetar, hur snabbt de vävar, vilken teknik de har. Fota? Inga problem, varsågod. Du får även filma. De skrattar lite blygt, vet inte riktigt var de ska titta. På mig? I kameran? Bort?

Det bjuds på te med små godisbjörnar istället för sockerbitar och vi försöker konversera. Heller inte här pratar vi varandras språk, och heller inte här verkar någon kunna läsa de meningar som står i min parlör. Analfabetism. En fickparlör har ju dessutom inga meningar för vad man säger i ett väveri, så det spelar kanske inte så stor roll. Vi tittar på varandra, de visar mig schalar i olika färger. Några av siden, andra av bomull. De är alla gjorda av de två männen bakom mig som nu tar en liten paus från arbetet. Sidenschalarna kostar 10 dollar styck och bomullsschalarna fyra. Det är inte ofta jag köper souvenirer med mig hem. Men schalarna kan jag inte motstå. Inte för att de är så mycket vackrare än andra halsdukar jag sett, men därför att jag sitter i hålan i väggen där de görs framför ögonen på mig. Därför att den afghanska ekonomin behöver det. Därför att Afghanistan behöver arbetsplatser. För att schalarna är fina och passar min kavaj.

Tre av siden och fyra av bomull blir det. Jag lägger handen mot hjärtat, tackar och fortsätter ut i Herat…