Glastillverkaren Sultan Hamidi i Herat, Afghanistan. Foto: Johnny Friskilä

Sultan Hamidi heter mannen. Hans glasfabrik ligger ett stenkast från den stora fredagsmoskén i Herat, den mer än 2000 år gamla staden i västra Afghanistan. Till Herat kommer inte många besökare numera, och därför heller inte till den lilla fabriken på andra sidan gatan från moskén. Den är inte större än ett hål i väggen. Först tror jag kanske inte den finns längre, för jag ser ingen glastillverkning. Jag har nämligen hamnat i Hamidis souveniraffär.

Själva glasblåseriet har bara öppet två timmar om morgon morgonen, mellan 7 och 9. Om jag vill titta på glastillverkningen får jag komma tillbaka nästa morgon. För nu är det mitt på dagen. Hamidis affär är full av souvenierer – gamla och nya smycken och samovarer, små antika föremål som bitar av terrakotta från någon gammal kruka, pärlor, och självklart glas. Det kommer inte några turister hit nu, suckar Hamidi. Förut kunde jag ha hundra besökare per dag. Nu kanske två i veckan, och de är inte turister utan jobbar för olika organisationer.

Glas från Herat, Afghanistan. Foto: Johnny Friskilä

Några NGOs finns det här, det har jag redan erfarit. Innan jag gick in i Hamidis affär kom en man till mig på gatan. Hi, what´s up mate? Haven´t seen you here before, säger han på amerikanska. Jag kom igår, svarar jag, och han frågar vem jag jobbar för. Jobbar och jobbar, jag turistar, svarar jag, och av amerikanens ansiktsuttryck förstår jag att jag nog inte är riktigt klok.

Hos Hamidi dricker jag te efter att ha tittat runt i affären. En vän till honom, i traditionella vita kläder och stor skägg kommer in och dricker tillsammans med oss. Jag fotar Hamidi medan han visar upp några av sina glas – Sultan Hamidis blåa glas från Herat.