Klockan är sju om morgonen. Det är nu de eldar upp i glasblåseriet. I den lilla boden sitter en äldre man och några yngre killar. Jag mötte dem dagen innen, och på något förunderligt vis fattade jag att jag fick komma tillbaka nästa morgon. Det är på morgonen att glaset görs. Mannen förklarar, men det är svårt med språk. Jag är i Herat i västra Afghanistan. Själv, utan guide, utan tolk. Bara jag, och en persisk frasbok. Problemet är bara att många här inte kan läsa…

Sultan Hamidi visar stolt upp det blåa glaset som Herat är känt för. Han kan något engelska och berättar om 70-talet när han var ung och hippie-turisterna åkte landvägen från Europa till Indien. Då stannade de här i Herat i västra Afghanistan, och Hamidi kunde ha 50 kunder på en dag. Nu kanske det kommer två kunder i veckan. Hjälparbetare av olika slag, och Hamidi förvånas rejält när jag berättar att jag är turist.

På gränsen mellan Iran och Afghanistan mötte jag på morgonen några killar. De pratade engelska, och efter nio år som flyktningar i Iran skulle de nu deporteras till Afghanistan. De kom inte från Herat men de hade ändå släktingar här. Senare samma dag är jag framme i Herat. Jag går runt i stan och plötsligt tar någon tag i min axel. Det är killarna som också nu ankommit. De frågar om jag vill följa med till deras släktingar. Jag tackar ja till inbjudan. Bilden visar hur det är dags att tvätta händer innan middagen.

Herat är känd för sitt blåa glas, men glaset kan även ha andra färger. Det är handblåst. Produceras och säljs i de små bodarna bredvid fredagsmoskén. Två glas för tre dollar är priset jag får. Det är drygt 10 kronor glaset (det här var april 2011), ett pris jag inte prutar på. Resultatet är att jag köper 24 glas, trots att jag bara reser med ryggsäck. Jag måste vara en djävul på att packa. Alla glasen klarade resan hem sen.

I en bok läste jag om hur man i Herat även har väverier. Att hitta dit var ingen enkel sak, och jag fick fråga i flera affärer innan jag kom rätt. Till slut hittar jag. Två män sitter vid var sin vävstol. Rytmiskt. Dunk dunk. Jag frågor om jag får fota, och det är okej. Jag bjuds på te och lite godis. Jag vänder min lilla frasbok i persiska. De förstår tydligen vad jag säger. Det är bara att jag inte förstår svaren. Jag räcker över min bok. De tittar, bläddrar. Det är bara det att de inte kan läsa…

Motorcyklar, rickshaws, en gammal bil från Västeuropa. Några barn sparkar fotboll med ett gethuvud som avlägsnats kroppen. Kvinnor i burka går snabbt förbi med sina barn. Det är här man hyr taxi om man ska någonstans. Det vill säga, om man vet vart man ska, och man kan språket. Jag växlar 20 dollar hos en man som sitter med stora sedelbuntar. Oj vad han skrattar när jag lämnar. Jag känner mig grundlurad, men när jag räknar över pengarna är det hyfsat korrekt. Det kanske bara var att jag är utlänning.

Det är barnen som gör upp elden. Ser till att allt är klart och redo så att glasblåsaren kan börja sitt jobb. Mästaren, det är han på allra första bilden. Dessa två är hans assistenter. Om de även går i skolan vet jag inte. Språkförbistringen gör att frågorna inte riktigt går fram. Och svaren, de kommer i alla fall inte fram. Killen i bildens framgrund äter rabarber som han doppar i salt eller socker. Jag påminns om min egen barndom där jag också doppade rabarber i socker, fast just det är nog det enda vi har gemensamt.

Fyra minareter. De står fortfarande, fast nästan allt kakel är borta. Inskriptionerna mönstren, färgerna som en gång prydde Sultan Baiqara- minareterna, de ligger där i sanden, blant gräset och jorden. Kanske ligger en bit kakel i någons trädgård? Som souvenir i västra Europa eller USA? Krossats till pulver av talibaner? Det här är Sidenvägen efter krig. Sidenvägen utan renovering. Sidenvägen som stått där i 500 år, utan att någon brytt sig om att bevara. Men minareterna står i alla fall. Inte dåligt bara det.

På Herats marknad. Detaljer från en klädaffär. Hundratals burkor. För det är så här en burka ser ut. Ett klädesplagg som täcker kvinnorna från topp till tå. Och genom dessa blå trådgaller ska kvinnan se, andas, röra sig ute i gatorna. Och ingen ska se henne. De finns i blå, grön, brun och vit färg. Jag köper en blå. 10 dollar kostar den. I afghanska pengar. Måste känna hur det känns. Att ha på sig sitt eget lilla fängelse. Se världen från bakom galler.

Säkerhetsvakter. Det finns gott om dem i Afghanistan. Med sina halvautomatvapen. Blå dräkter och svarta skor. Den här killen kommer fram till mig. Han pratar ingen engelska, och min dari, språket som används mycket i Herat-regionen, är mycket bräcklig. Men han ler, är trevlig, pratar sitt språk och vill visa mig runt här i Fredagsmoskén. I 800 år har den stått här… Tänk om byggnader kunde tala. Det är det bara vakten på kan. På dari…