Det är marknad i Urgut, en liten stad söder om det historiska Samarkand. Gruppen från Världens Resor och jag befinner oss i Uzbekistan. Urgut, namnet säger inte så mycket, förutom att det är hit folk från alla närliggande småorter åker när de vill köpa något stor. En matta, ett täcke, nya byxor eller en 100 liters balja till att göra plov i, Uzbekistans nationalrätt framför någon.

Vägen till Urgut har sett sina bästa dagar. Jag hoppas den även har sett sina värsta, och det hoppas nog även varenda stötdämpare i varenda bil som tvingas ut från huvudvägen och ner till vänster och de kilometerna som måste köras på den en gång möjligtvis asfalterade vägen.

Som turist i Urgut är det du som är sevärdheten. Det är du som är attraktionen, både för försäljare och kunder i tusental som undrar hur i helskotta du hamnade här. För marknaden i Urgut är ingen turistmarknad. Du kan enkelt växla pengar här, men männen som står och visar upp sina tio centimeter tjocka sedelbunkar gör det inte för turisternas skuld. Uzbekistans valuta är i och för sig en egen historia. Tio centimeter pengar inte nödvändigtvis mycket pengar, dollar är gärna något många folk vill åt och den växlas inte fritt. Något särskild fint hantverk får du leta efter. Här finns ingen kylskåpsmagnet så långt ögat kan se. Här är det förbrukningsvaror som går undan, och sådant som den vanliga uzbek behöver till sitt hem. Till exempel täcken, som kvinnan i den här bilden säljer. Efter en timme på marknaden är det dags. Några shoppade en brödstämpel. Andra lite bröd och frukt. 100 liter plov är det ingen som tänker göra.

Kvinna på marknaden i Urgut, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä