10 bilder från Uruguay

På samma sätt som det förhållandevis lilla landet Uruguay är inklämd mellan sina två mycket större grannar Brasilien och Argentina, lyckades jag klämma in ett besök här. Just på min resa i Brasilien och Argentina. Det var april 2017 och höst på det södra halvklotet. Fyra hela dagar.

Huvudstaden Montevideo sägs vara ett mini-Buenos Aires, och Buenos Aires jämförs med Paris. Det där rustika. Där tiden stått still men ändå inte. Där färg kanske täcker för bristande underhåll. Eller så är underhållet helt på topp, det är bara att man inte K-märkt byggnaderna. Kanske för att de är så många. Från tiden kring förra sekelskiftet. När Uruguay tjänade multum på sin export av kött till Europa. Antingen det, eller så gillar man helt enkelt färg…

På tal om kött. Det finns en stad i Uruguay som heter Fray Bentos. Den ligger inte vid kusten utan uppåt, vid Uruguayfloden som även bildar gräns mot Argentina. Nära betesland och med bra möjligheter för att bygga en hamn där fartyg kunde segla ner floden, ut i Rio de la Plata och vidare på Atlanten, norrut till Europa, lastade med köttprodukter av olika slag. Själv åkte jag hit tillsammans med min kompis Martin. Med buss från staden Colonia dit vi ankom med båt snabbåt från Buenos Aires. Ingen kan påstå att Fray Bentos är världens navel direkt, men en gång var det det, för köttindustrin. Det var dessutom här man uppfann köttbuljongtärningar och nu finns ett industrimuseum som är på Unescos världsarvslista.

Det här med att gå lite tillbaka i tid. Kanske inte 100 år, utan bara 40, 50 60 eller 70. Restaurangen nära museet i Fray Bentos. Eller ja, kantinen snarare. Här äter jag en pasta bolognese efter recept från vad jag gissar är det inte så alltför välkryddade 70-talet. Men stolarna, borden, golvet, väggarna, de gillar jag. Förutom plastblommorna. De gillar jag lika mycket som maten.

Mat i Uruguay. Nu vill jag inte påstå att jag lade ner så mycket tid på att leta fram de bästa restaurangerna. Utan jag tog det jag hittade, det som låg nära till hands. I Fray Bentos är utbudet dessutom inte så fruktansvärt stort och köttfabriken som var stadens hjärta från den öppnade år 1863 lade när år 1979. För övrigt samma år jag föddes, utan att det har med saken att göra. Pizza till frukost låter väl oavsett gott? Eller om det var varma mackor jag läste på menyn, jag minns inte. För vem gillar inte en ägg, tomat och ostkreation med hackade oliver på industriellt vitt bröd?

Även om jag inte upplevde att direkt hitta min nya favoritmat i Uruguay, var det ett nöje att promenera längs gatorna. Jag håller mig kvar i Fray Bentos än så långe, med dess monument som å ena sidan påminner mig om något hinduistisk tempel eller stupa, men, som när man tittar närmare snarare illustrerar nötkreatur och konservburkar. Tänk att kunna köpa en minimodell av den här med sig hem?! Men inte, för sådana grejer görs inte för turister. Och sen var det det. Vilka turister åker egentligen till Fray Bentos? Förutom Martin och mig?

Är det jakaranda? Jag tror det, men jag vet inte. Om det är det kan jag bara föreställa mig att hitta här en vårdag i oktober och se hur allting blommar i lila. Även denna park i Fray Bentos. Nu verkar det som jag spenderade nästan all min tid i denna gamla köttindustristad. Faktum är att vi spenderade en natt här. Sen åkte vi tillbaka till Colonia, och medan Martin återvände till Buenos Aires, fortsatte jag till Montevideo, Uruguays huvudstad.

Från mitt hotell i Montevideo. Min research gällande restauranger var kanske obefintlig. Men i lagom prisklass, det vill säga under 300 kronor natten, lyckades jag få hitta ett rum i riktig sekelskifteanda. Eller ja, byggnaden var från år 1900, interiören snarare 1930, -40 och -50-tal. Jag gillar nämligen unika hotell. Det behöver inte vara fancy och jag behöver inte så många bekvämligheter egentligen. Hotel Splendido var precis var jag hoppats på, och nej, det här är inget sponsrat inlägg. Jag betalade min hotellvistelse själv.

Människor och mat. En gigantisk ost som någon precis har köpt. Ostfest i någons lägenhet? Det här är kanske lite typiskt. Visst, supermarkets finns, men mycket handel försiggår över disk. Och disken är av trä eller åtminstone laminat. Ett par produkter ligger lite smått på utställning utan att man gjort något mer utav det. Att handla innebär samtal och kontakt. Det känns lite gammalmodigt. Uruguay känns lite gammalmodigt. Fast å andra sidan också rätt så progressivt.

Nu lyckas jag nog inte få med så mycket progressivt, modernt och framåtskådande här. Det blir väl så med bara fyra dagar i ett land. Neonfärger och Art Deco i all ära. Uruguay är ett mycket liberalt land. 8 timmars arbetsdag sen 1915 och sekulär republik sen 1917. Sydamerikas kanske mest hbtq-vänliga land, i alla fall när det kommer till rättigheter och laggivning. Liberalt, om nu det är rätta ordet, är landet också när det kommer till sin drogpolicy, där till exempel köp, sal, användning och produktion av marihuana är tillåtet sen 2013. Man tycker droger är en fråga för farmaceuter och inte för poliser. Sen kan man förstås tycka vad man vill om det.

Solen går vid Colonias strandpromenad. Min vän Martin och jag sitter här med en flaska rosé. Vi lyssnar på musiken som spelas, någon har nämligen med en gitarr. En hund skäller, en annan kommer till vårt bord och är hungrig, fast mat ska vi beställa på annan plats. Colonia är, som namnet säger, en kolonialstad. Colonia del Sacramento är dess fulla namn men vem orkar säga det? Den grundades oavsett av portugiser år 1680. Är således den äldsta staden i Uruguay. Idag pratas inte mycket portugisiska här, utan spanska är språket i landet. Landet, där jag kanske inte åt den bästa maten, men där jag hade det rätt så trevligt ändå.

Taggad med: