10 bilder från Ho Chi Minh-staden

Saigon het den. En gång i tiden när dagens Vietnam var en del av det franska Indokina. När södra Vietnam, efter att fransmännen lämnat, under ett par decennier var ett eget land, Amerikas allierade i kampen mot kommunisterna i norr. Fast vi känner historien. Det var norr som vann kriget. Staden döptes om till Ho Chi Minh-staden. Uppkallad efter stadsledaren i norr. Saigon, eller Ho Chi Minh som den nu heter bär dock sina minnen med en viss form av stolthet. Som till exempel kyrkan, Notre Dame, med damen själv på piedestal i parken framför… Kyrkan byggdes förstås av fransmännen. Mellan 1863 och 1880 pågick arbetet. Under mitt besök, i mars 2020, var kyrkan stängd för renovering, men den står där ändå, och sätter sin franska, europeiska, koloniala prägel på Ho Chi Minh.

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-7517

Innan jag kom till Vietnam hade jag hört att trafiken i Ho Chi Minh-staden skulle vara fruktansvärd. Allt är förstås relativt, och jämfört med andra städer jag besökt, som Teheran och Dhaka, eller Moskva på början av 2000-talet, så tycker jag inte alls trafiken var så illa. Faktiskt kan trafiken i Vietnams största stad vara spännande ibland, men även rätt så underhållande. Det gäller att se upp när en moped kommer i full fart på trottoaren. Trafikregler är antagligen någon form av rekommendation, eller så är trafikpoliserna för få och böterna för låga. Mopeder, motorcyklar, ansiktsskydd och hjälmar i alla möjliga färger. Samt en och annan metallicrosa bil för den som tycker sådant är snyggt. Gatorna i Ho Chi Minh är ett äventyr!

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-7638

Uniformerade män som lyssnar på en guide som pratar under Lenins porträtt. Efter att norra Vietnam vann kriget 1975 enades landet som en kommunistisk ettparti-stat. Nu, snart 50 år senare är det fortfarande ett parti som gäller, det kommunistiska, även om ekonomin i hög grad är så marknadsstyrt som den kan bli. På Ho Chi Minh-museet i Ho Chi Minh-staden kan man oavsett gå runt och titta på bilder av Ho Chi Minh. Den stora statsledaren tillsammans med andra stora statsledare. Eller när han besöker en orkester, eller en keramikfabrik, eller när han planterar ett träd. Det enda jag är glad för är att jag inte hade någon guide.

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-7745

En viss tradition för rött vin är också något som jag gissar finns kvar efter fransmännen. Whisky är ju annars östra Asiens statusalkohol nummer ett om jag uppfattat det rätt. Men vad gör detta söta, ryska, röda, mousserande fruktvin egentligen på detta marknadsstånd? Rött mousserande med kyrilliska bokstäver, och det var dessutom inte bara här jag hittade detta vin, utan det stod där på hyllorna i alldeles för många affärer. Ryska produkter fanns det annars inte särskilt mycket av. Ja knappast någonting alls. Så varför just detta? Någon kommunistledare på 1980-talet som varit på besök i Sovjetunionen och blivit kär i denna dryck? Vore roligt att veta!

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-7682

Varning för otäcka bilder. Jag befinner mig på krigsmuseet. Får man kallad et ett måste för den som besöker Ho Chi Minh? Nej, inget måste. Men någon form av insikt ger det ändå. Om krigets elände, fast vi vet ju redan att krig skapar elände. I generationer framöver också, beroende på vilka kemiska stridsvapen som använts. Det finns många foton på museet. Jag väljer ut ett. Den amerikanska soldaten Paul Meadlos berättelse. Om massakern i byn My Lai. March 1968. Bilden visar kropparna. Kvinnor och barn, sönderskjutna av maskingevär. Och sen då, en fotograf som tar bild och dokumenterar resultatet. Det som just här får mig att fundera är dock följande: På bild kan vi visa stort sett vad som helst av sönderrivna människor i pölar av blod och halvruttna inälvor. Men förbjuda den som visar ett könsorgan. Här ligger de alltså. Mördade människor, både med och utan kläder, huller om buller, som om de skjutits på plats. Vilket troligtvis hänt. Men innan fotografen fick göra sitt är det som om någon stylist gått där och sett till att inget kön hamnar på bild. För nej, det vore ju ännu värre än en hög döda kroppar!

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-7736

Socialistisk propaganda. Affischkonst. Vi känner den igen så väl från Sovjetunionen och det östra Europa under 1900-talets sista hälft. Men i Vietnam, som i Kina, Nord-Korea och ett fåtal andra platser i världen, finns den kvar. De stiliserade människorna, smått kantiga i sin muskulösa utformning. Militären, arbetaren, den högutbildade, bönderna. Alla jobbar de tillsammans för att skörden ska bli god, broarna flera och vägarna bredare. Den gamla syd-vietnamesiska flaggan i till vänster. Dagens vietnamesiska i mitten. Exakt vad som står vet jag inte. Men budskapet blir tydligt ändå, även för mig som turist, som inte kan läsa.

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-9149

Ho Chi Minh City Museum of Fine Arts. Det är min näst sista dag i Ho Chi Minh, och jag har bestämt mig för att besöka stadens konstmuseum. Fördelat över tre kolonialbyggnader finns alltså konstskatterna. Stort sett tavlor från 1900-talet, stort sett lokala konstnärer. Abstrakt. Naturtroget. Jag gillar ritningarna från fronten. Under kriget alltså. När något sitter och ritar av det som händer på operationsbordet. Kanske lika bra det, jämfört med fotografierna på krigsmuseet. Det som dock intresserar mig minst lika mycket är själva husen. Lokalerna, när jag går uppför en spiraltrappa som stått här i nästan hundra år. Fönstren med sina blyinfattningar. Som ingen tagit hand om, reparerat, renoverat. Inte för att det är så prekärt direkt, det blir ju inte jättekallt här oavsett. Så då behövs det kanske inte? Jag tar några bilder av ett av dessa förstörda fönster. Undrar hur det kommer se ut nästa gång jag besöker Ho Chi Minh!

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-9216

Det är varmt, jag svettas och blir törstig. Vilken tur då att det inte är långt mellan försäljarna av kall dryck. Färskpressad apelsinjuice för 20.000 dong, det vill säga lite under 10 kronor. Om det är utlänningspriset eller det pris som gäller för alla vet jag inte riktigt. Det är hyfsat billigt oavsett. Kvinnan börjar pressa apelsinerna som gärna är lite gröna i skalet. Det är kanske inte ens apelsiner, utan citrus av något slag. Hon pressar kanske 5-6 stycken. Tillsätter lite sockerlag som jag så där i efterhand borde ha sagt inte var nödvändigt. Sen is, och jag får ett stort plastglas med plastlock och sugrör, allt ihop i en liten plastpåse, specialdesignat för ändamålet. Det kanske är dags med en diskussion om alla plastprodukter? Fast juicen smakade underbart!

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-9201

Min allra sista dag i Ho Chi Minh-staden. Jag ska göra mig av med mina sista pengar, dryg en miljon vietnamesiska dong, som pengarna heter, alltså lite över 400 kronor. Jag åker en motorcykel-Grab norrut. Grab är motsvarigheten till Uber, den taxi-app som i mitt tycke funkar bäst i Vietnam. Inom Ho Chi Minh-staden kan jag dessutom välja om jag vill åka bil eller motorcykel. Ibland väljer jag det ena, ibland det andra. Till Phu Nhuan-marknaden väljer jag sistnämnda. Denna marknaden är inte full av turister på jakt efter billiga Nike-skor. Därför är det heller ingen som tjatar eller ropar efter mig när jag går runt. Det är mest mat som säljs här, och plötsligt ser jag en kvinna som säljer svartpeppar. Enbart peppar, och det står dessutom tydligt vad pepparn kostar. 70.000 för en kilo. Det är 30 kronor. Nu har jag en kilo vietnamesisk svartpeppar hemma!

Best_Photos_Ho_Chi_Minh_City-9304

Den sista av dessa 10 bilder från Ho Chi Minh. Självständighetspalatset. Det vill säga den byggnad som i dagens utförande stod klart 1967 och som den gång och fram till Vietnamkrigets slut var presidentpalats i republiken Syd-Vietnam. Man kan tycka vad man vill om Syd och Norr. Om amerikanske marionetter och kommunister. Krig utgår jag från att ingen gillar. Men en sak måste säga. När det gäller inredning hade de riktigt god smak! Att gå runt i denna historiska byggnad är som en tidsresa. Inte att man ser hur stridsvagnarna rullade in den 30 april 1975 och satte den slutliga punkten för Vietnamkriget. Men man ser hur de har levt här, president general Nguyen Van Thieu och hans fru. Möblerna, stilen, som sagt, en tidsresa…

Taggad med: