Måndag 8 oktober: Jag har körlektion klockan 08:00. Vägplacering. Håller inte riktigt högerkanten. Jag vet ju hur jag ska göra. Varför gör jag inte det då?

Senare på dagen läser jag körkortsteori. Det är liksom nu det gäller. På onsdag har jag teoriprov. Fredag uppkörning.

Fast jag hinner även en sväng till stan. Lämnar mitt pass på pakistanska ambassaden. Jag åker ju dit i slutet på november om allt går som det ska.

Tisdag 9 oktober: Hela dagen gör jag tester på på den nätportal som finns för de som ska ta körkort. Typ simulerade teoriprov. Godkänd, godkänd, godkänd. Det här kommer nog gå bra.

Onsdag 10 oktober: Simulerar teoriprov. Underkänd. Hur tänkte jag? Hur ska det här gå? Det är trots allt idag det gäller. Jag läser. Försöker plugga de olika ljusen. Dimljus, helljus, parkeringsljus. Filmer på Youtube visar säkerhetskontroll. Inre och yttre.

Sen är det dags. Jag åker till stan. Gör provet. Godkänd. Min kompis Peter jobbar granne till trafikverket. Vi går ut och tar en öl. Firar.

De ringer från pakistanska ambassaden. Mitt visum är klart. Men kan jag komma klockan två imorgon? De på ambassaden vill nämligen gärna prata med mig.

Torsdag 11 oktober: Min sista körlektion. Teoriprovet avklarat. Nu är det uppkörningen som gäller. Imorgon. Hade uppkörningen varit idag skulle det bli underkänd. Jag är plötsligt uppe i 113 när jag gör en omkörning på motorväg. Sådant gillar Trafikverket inte.

Tar tunnelbana till stan. Möter upp på Pakistans ambassad. Visumet är klart. Jag blir inbjuden till deras Head of Mission. Där sitter två till. Vi pratar. Pakistan har en ny regering nu. De vill satsa mer på turism. Jag får frågor om mina tankar och ideer. De vill mötas igen. Bjuda på lunch. Prata. Jag har många ideer. Jag tror jag vet hur jag ska implementera dem.

Fredag 12 oktober: 07:40 uppmöte på körskolan. 08:10 börjar uppkörningen. 08:50 får jag godkänd på uppkörningen. Jag har nu körkort.

Det hela känns overkligt. Det här är något som kan ändra så mycket. Samtidigt har jag i 21 år sagt att jag inte haft körkort. Att inte ha körkort har blivit en del av definitionen av mig. Nu måste jag ändra den. Johnny är inte längre den som inte kör bil. Johnny kör bil.

Senare på dagen lämnar jag in en översättning till en av mina kunder. Skriver några mail. Gör sådant jag inte hunnit göra. Körkortet har liksom kommit först.

Lördag 13 oktober: Min vän Michael kommer på besök. Vi brukar ses en eller två gånger per år. Om hösten. Då går vi i en skog, pratar om året som varit, om livet, jobb, kärlek, och självklart svamp. Michael var den som lärde mig mycket om svampplockning. Utan honom hade jag inte vågot plocka alla de arter jag gör. Vi hittar honungsskivlingar, trådtickor, taggsvampar, karl johan, åtta gula kantareller samt ett gäng trattisar.

Att gå tre timmar i skogen med Michael känns som en halvtimme. Vi ser spår efter vildsvin och människor. Går hem till mig, äter lunch och sen lämnar Michael. Jag måste packa. I natt åker jag.

Söndag 14 oktober: 02:50 ringer klockan. Jag har inte sovit mer än en halvtimme. Max. Svettas. Duschar en minut. Torkar mig. På med kläderna som ligger klara. Rullar ihop min madrass, ja för de som inte vet sover jag inte i säng utan på en tunn madrass på golvet. Tycker det är skönt för ryggen.

Tunnelbana, flygbuss, tre timmar till Dubrovnik, ankomst 09:00. 10:00 är jag på hotellet. De blir sura när jag kommer tidigt. Dagen idag kommer bli annorlunda än jag tänkt. Kroatien är landet för den som har bil. Eller hyr. Uppkörningen gick bra för två dagar sedan. Fast ännu kan jag inte köra i utlandet. Behöver mitt fysiska körkort först. Att ta sig från hotellet min jobb bokat och stan – det är nämligen ingen enkelhet. Bussen går en gång per dag på söndagar. Taxi kostar 400kr. En väg. Jag promenerar en halvtimme till flygplatsen. Tar shuttlebussen därifrån. Går runt tre timmar i folkhavet i Dubrovniks gamla stad. Tar shuttlebussen tillbaka. Går till hotellet.

Det finns inget vatten i rummet. I landsbyn där hotellet ligger finns ingen söndagsöppen affär. Hotellets bar säljer vatten till 35 kronor flaskan.

Jag sover några timmar. I byn finns en pizzeria. Jag går tid, äter, skriver. Tillbaka till hotellet. Sover. Imorgon är det dags. Då ska jag till Montenegro.