Minnen från Montenegro – del två

Framme i Podgorica. Busstationen bredvid tågstationen. Jag letar efter turistinformationen. Hittar ingen. Ej heller någon stadskarta. Bara två stationer, vägg i vägg, i utkanten av en stad.

Jag lämnar mitt bagage. Sura damen i bagagerummet pratar med mig på montenegrinska. Jag frågar om hon kan engelska. Får ett bastant nej till svar. -Ryska? -Nej! -Tyska? -Nej! Sura damen skriker något till den lika sura tidningsläsande damen lite längre in i rummet. – Hur kunde han fråga om jag, pratar engelska, ryska eller tyska?

För att se det från den positiva sidan, så fattar jag ganska mycket montenegrinska. Det är ju trots allt ett slaviskt språk och jag kan ju ryska.

Oktoberrevolusjonsgatan Podgorica-00064Jag hittar en gammal skylt. Titograd. Jag kollar mig om och promenerar sen ner Oktoberrevolutionensgatan. Titograd är Podgoricas gamla namn. Montenegro var en del av det kommunistiska Jugoslavien.

Efter bussresan hit har det börjat bli dags att äta. En euro för en hamburgare. Det är ett snabbmatställe i en gågata. Hamburgarna är handgjorda. Handburger tänker jag. Försöker vara lustig med mig själv. Jag väljer tillbehör; inlagda grönsaker, ajvar, tsatsiki, gurka, hela små syltgurkor, tomat, senap, sallad… Bröden är inte vanliga hamburgarbröd utan påminner mer om en chiabatta. Det är såhär hamburgare ska smaka!

Jag går runt i huvudstaden, den som förut het Titograd och nu Podgorica. Jag fotar med min mobil.  Staden uppkallad efter Tito. Det var för övrigt inte länge sen det gick upp för mig vad Jugoslavien faktiskt betyder. Jugo som i söder eller syd. Alltså Sydslavien.

Efter några timmar hittar jag tillbaka till bussterminalen. Jag har redan köpt biljetten vidare till Pristina, men jag är trött. Det har varit en lång dag och jag har gått mycket. Titos gamla stad är dessutom inte världens vackraste. Det är tyst ute. Staden Tivat där jag spenderade morgonen var också tyst.

Toaletten vid busstationen är inte direkt någon sittoalett. Utan toapapper. Fast det luktar rent. Så rent som en toalett på en busstation på Balkan kan lukta. De sura tanterna är trevliga när jag hämtar mitt bagage. Är det för att de har förökat sig från två till fyra under de timmarna jag varit borta? Eller för att de haft glädjen av att ta hand om en skandinavisk resenärs rycksäck? De hade nog inte hittat något spännande i den. De fick sina två euro och hälsade mig priatno. Jag svarar hvala. De ler. Jag ler. Jag går.

Busstationen i Podgorica har en stor hall. Större än flygplatsen i Tivat. Något rökförbud finns inte. Jag känner det i näsan. Här röks överallt. De är nog billigt att röka. En tröst att röka. Klockan närmar sig 9 på kvällen. Avgångstid för nattbussen.

Albatross Reisen heter bolaget. Bussen började i staden Bar. Killen som tar emot min biljett pratar med mig. Det blev tyska den här gången. Annars är det tydligen albanska som gäller på bussen, men om något språk är sämre än min montenegrinska, så är det min albanska. Två tv-apparater visar albanska musikvideor.

Det blir som en albansk etnodiskobuss som saktar rör sig mot Kosovos gränser. Den renodlade balkanpopen hackar upp sig ibland när dvd-skivan inte riktigt vill följa med. Volymen verkar sköta sig själv. Bussens halvsovande själar halvsover inte längre. Sen blir det komedi.

Serberna är onda, albanerna goda. Men även albaner kan gräla. Två albanska grannar tycks vara osams om vart gränsen mellan deras två gårdar egentligen går. Så osams att de kommer överens om att duellera. Båda hämtar sina undangömda handvapen. När duellen ska börja dyker det upp en tredje granne som ropar ut att serberna kommer. De två duellanterna gömmer sina vapen i snön och springer iväg. Roligt, eller hur?

Toalettpaus. Snabb gränspassering. Den kontrolleras av Kosovo Police och UNMiK, förenade nationernas Kosovomission. Jag måste ha lyckats somna. Jag har halsduken över ögonen som jag brukar när jag åtminstone försöker sova, och tydligen funkade det någon minut eller så. Det är skönt att slippa ljuset från tv:en, även om ljudet hänger kvar. Prick kl 3 om natten är jag framme i Pristina.

Resan genom Montenegro hösten 2007 var en privat resa där jag började i Tivat vid den montenegrinska kusten, fortsatte mot huvudstaden Podgorica för att sen åka nattbuss till Pristina i Kosovo. Efter några dagar i Kosovo åkte jag genom Makedonien till Serbien och vidare till Ungern varifrån jag flög hem till Sverige.

Taggad med: