Till Svalbard med isbjörn på menyn

Idag kör jag lite throwback Thurday på bloggen. Imorgon åker jag nämligen till Svalbard. Det är tio år sedan jag var där senast. Då skrev jag flera blogginlägg på en av Sveriges största matbloggar, och jag kallade serien ”Isbjörn på menyn”. På min egen blogg publicerar jag nu en redigerad utgåva av den text jag skrev för tio år sen. Finns det fortfarande isbjörn på menyn på Svalbard? Det svaret har jag om några dagar. Men hur det smakar, det kan du läsa här:

 

I en broschyr läser jag om Longyearbyens restauranter. Har man riktigt tur kan man hitta isbjörn på matsedeln. Jag tänker att så mycket otur jag haft annars på denna resa, inte får jag se isbjörnar, köra scooter eller åka till den ryska bosättningen Barentsburg, som var det egentliga målet för resan, så borde jag åtminstone ha tur lite tur med maten.

I en affär där man säljer skinn av olika djur från hela värden, ser jag isbjörnskinnen. Man får inte skjuta isbjörn om man inte måste. Ibland måste man, och om någon säljer skinnet, så borde väl någon annan sälja köttet?

Jag frågar i affären. Den trevliga ich pratglada personalen som precis visat mig skinn från olika sälar, fiskar och andra djur berättar. Förra året sköts en björn. Den var så gammal att köttet bara var att slänga. Men gå till den röda restauranten lite längre upp. Fråga där. De kanske inte har det på menyn men det kanske går att få ändå.

Svalbard_hundespann-1Med ett skinn från grönlandssäl, en plånbok av havskatt och en ryggsäck med taxfree-vin och cognac beger jag mig iväg. Kamera på magen. Svårt att gå i snön. Känner mig som en packåsna. Inn på hotellet. Av med skorna för så gör man här i Longyearbyen. Jag frågar kvinnan i receptionen som i sin tur frågar kökschefen. Jodå. Om två dagar ska jag få isbjörn.

 

Två dagar senare och jag är hungrig. Fast ännu mer nyfiken. Hoppas nu bara att de inte har glömt min reservation. Kl. 21 har jag bord. Kommer prick. Bordet står redo. Jag får menyn och vinkartan. Det är Kalle från Kalmar som serverar ikväll. Kalle vet att jag ska ha isbjörn. Den serveras som förrätt och är inget att bli mätt på.

Förrätterna: Här serveras sparris, gåslever, havskräftor och musslor. Internationellt. Hög klass. Huvudrätterna: Torsk, oxfilé, ripbröst, säl, val och ren.

Torsk kan jag koka hemma. Och knappast finns det något bättre än kokt färsk torsk med potatis och fina morötter. Men inte äter jag torsk här, även om den är spetsad med både vitlök och tomat. Valet står mellan ripbröst kryddad med rosmarin och portvinssås, en artisk kombination av säl och val, samt renfilet med lingonpäron och filopotatis.

Renfilet har jag i frysen hemma. Ripbröst har jag inte ätit på många år, fast å andra sidan, det kan jag köpa på Hötorgshallen i Stockholm. Sälkött har jag aldrig sett på Hötorgshallen. Valet blir därför arktisk kombination av säl och val med rödvinssås och sauterade grönsaker i wasabi och smörbakad mandelpotatis!

Fast tillbaka till isbjörnen. Kalle kommer med ett papper som jag ska signera. Orsaken är trikiner, en liten mask som lever som parasiter i först och främst rovdjur. Isbjörnköttet har testats för trikiner. Provet var negativt. Men om det ändå skulle finnas en liten trikin där, och ifall han inte dog i stekpannan… Jag äter min isbjörn på egen risk!

Några norska killar på bordet bredvid hör att jag nämner just isbjörn. Och när servitrisen kommer, frågar de. – ”Har ni isbjörn?” –” Nej tyvärr, den är specialbeställd”, svarar hon.

Ute har det blivit kolsvart. Nu kommer Kalle. Han håller en tallrik med skivor av isbjörnkött. Väl stekta och för en gångs skuld skickar jag inte köttet tillbaka till köket när det blivit well done. Isbjörn ska vara well done och kanske lite till.

Svalbard_Isbjørnkjøtt-1

Köttet ligger utsmyckat med flingor av maldonsalt. Bredvid finns körsbärstomater som kocken doppat et par sekunder i kokande vatten innan han eller hon gjort små blommor av skalet. Tomaterna har sällskap av riven parmesan och en portvinssirap. Bordsgrannarna ser avundsjukt på mig.

Jag smakar på köttet. En ensam liten bit isbjörn på tungan. Jag tuggar. Tar en bit till. Kombinerar med tillbehöret. Vad smakar det? Lite som nötkött. Lite som lever. Lite som val. Men hur smakar val? Det kommer jag tillbaka till. Tomaterna smakar tomat, parmesanen känns som den ska och portvinssirapen smakar så balanserat att den vill jag ha igen. Och igen.

Isbjörn lever på säl. Säl äter fisk. Ni fattar vart det leder? Kanske lite antiklimax? Men jämfört med tjejen i skinnaffären som efter att ha flådd sin första säl tyckte att köttet smakade diesel, ska jag inte klaga. Isbjörn smakar inte diesel. Sen beställer man ju inte isbjörn för att köttet är så fantastiskt gott. I så fall hade det funnits isbjörnfarmar över hela Arktis.

Medan jag dricker mitt, av Kalle rekommenderade Fenocchio Barbera d’alba, årgång 2004, kommer huvudrätten, den arktiska kombinationen av säl och val.

Två fina bitar grillad kött, delade på mitten så att man ser rödfärgen inuti. Valköttet är lika mörkt som det italienska vinet som Kalle rekommenderade. Grillad över mycket stärk värme. Rått inuti medan ytan nästan är bränd. Men bara nästan. Med andra ord, perfekt. Valkött kan ge lite leverassociationer, så även här. Om man gillar det är en smaksak.

Sälköttet däremot är mildare i smak. Mer som nötkött. Absolute inte diesel. Det måste ha varit en gammal säl som butiksbiträdet hade fått. Jag föredrar sälen, men det är en helt subjektiv preferens. Det roliga med en kombinationsrätt är att kunna jämföra. Säl mot val. 1-0 till sälen.

Som tillbehör finns mandelpotatis som kokat sina 10 minuter. Sen blivit indränkta i smör. Jag älskar smör. Vidare finns en sötad rödvinssås som inte är dum, samt sauterad paprika, broccoli, selleri, grön sparris och minimajs. En skiva wasabirot har bakats i ugn och blivit riktigt krispig. Kronan på verket. Fulländat! Inte som wasabinötter eller sushiwasabi på tub. Här – en spröd rotgrönsak, som verkligen smakar wasabi fast med lite sötma och inte samma styrka som annars. Och det är dekorativt.

Jag äter min mat och dricker mitt glas vin. Klockan har blivit sent. Jag pratar lite med några norska turister som jag mötte dagen innan, när jag var på utflykt och åkte hundsläde. Jag är mätt nu. Ingen efterrätt på mig. Det bär ut i kylan. Promenad till den gamla gruvbrackan där jag bor ihop med andra turister, forskare och journalister. Och de jag bekantat mig med, de är alla nyfikna på hur isbjörnen smakade.

Taggad med: