Loppisfynd i Tallinn

tallinn-estland-arkitektur-8
Centralmarknaden/Keskturg i Tallinn. Foto: Johnny Friskilä

Att gå på loppmarknad ger en känsla av insikt i någon annans liv. Att göra ett riktigt fynd på en loppis i ett annat land gör mig glad, ger en särskild form av nöjdhetskänsla. En ny souvenir för en billig peng, eller åtminstone en peng som jag är villig att betala.

Min favoritstad när det gäller loppisar, eller för den delen, marknader generellt måste nog vara Tallinn. En av höjdpunkterna är marknaden Keskturg som ligger en bit bort från gamla stan. Dock är läget inte längre bort än vad en promenad kan tillåta, även om man bara är i Tallinn på kryssning över dagen.

Keskturg är inte enbart loppis. Den estniska huvudstadens centralmarknad bjuder på färskt kött och rökta korvar. Ostar från när och fjärr, torkade fiskar av olika slag som allra helst äts som tilltugg till en kall öl – allt detta finns i inomhusdelen, marknadshallen. Jag köper en bit norsk jarlsbergost. Absolut inte särskild estnisk, men god och prisvärd. En rökt lammkorv, en lokal salamivariant för tre euro hamnar också i väskan. Jag får självklart smaka innan jag köper.

Utomhus säljs olika teer, kaffe och choklad. Kiosker och stånd har varierande utbud. Ofta har varornas bäst före-datum passerats, fast vad gör väl det när det gäller en förpackning te? Även pralinaskarna kostar en enstaka euro eller två – ofta lettisk eller tysk fabrikat. Bakelserna och bröden är å andra sidan färska. 20 cent för en donut. 40 för en lite mer avancerad bulle.

Det är inte stadens rika som handlar här utan de äldre gummorna som gärna pratar ryska. Ett par alkisar börjar nästan slåss bredvid ett bord där olika inläggningar med svamp står till lösviktsförsäljning för 15€ per kilo. De berusade männen, knappast äldre än mig grälar över några cigaretter. För dem som lite har betyder kanske cigaretterna ett av dagens få nöjen, värt att slåss för i fall de försvinner.

Några bodar säljer second hand-kläder. Precis som pralinerna kommer även dessa gärna från Tyskland och det är billigt, fast jag är inte här för klädernas skuld, i alla fall inte nu.

Vid några bordsrader står gummorna. Tjocka brunar vinterkappor och stora stickade mössor. De står där i rad, trippar lätt, vaggar fram och tillbaka – rörelse håller blodcirkulationen i gång för det är kallt att stå utomhus en januaridag på Keskturg. Jag ser ett brädspel. Menedzjer – det vill säga den sovjetiska planekonomiska utgåvan av det annars så kapitalistiska Monopol. Försäljaren är typiskt nog inte här just nu. Hon har gått på toaletten. – Är strax tillbaka, säger granngumman. Okej, svarar jag, jag kollar runt här tills hon kommer tillbaka.

Glas, koppar, tekannor, några enstaka böcker. Sådana saker är rätt typiska här. Jag får ögonen upp för några gamla tekoppar. Inte för att jag behöver dem, men fina är de med sina grankottsmotiv som ger en känsla av jul. -Två euro, då får du alla kopparna och det här glasfatet, säger den kanske sjuttiåriga smått fylliga tanten i blå stickad mössa, och pekar på en liten skål bredvid kopparna. Jag lyfter en kopp. Målad guldkant, inte mycket använt, kanske 1950-tal. Jag tycker jag känner igen stämpeln under ena koppen och frågar om de är från Riga. Visst, från Riga säger den blåmössiga tanten. Okej, jag tar dem, svarar jag, och med ett leende packar hon ihop kopparna och ger mig skålen därtill. Hon får sina två euro och alla är nöjda.

Vid det här läget har jag sett att brädspelsförsäljaren kommit tillbaka från toaletten. Småsprungit tillbaka till sitt bord. Grannen har både vinkat och ropat på henne, och nu vinkar hon till mig. – Hon är här nu, hon är här nu, hon är tillbaka från toa, kom hit! Jag återvänder till tanterna, också de någonstans nära de sjuttio.

Att sälja saker de inte längre behöver är en del av dessa människors vardag. Det kan vara deras egna grejer, kanske tar de med sig sin grannes icke-längre-nödvändiga prylar som de säljer mot en liten provision. De kommer ju stå här hela dagen ändå och en euro extra är alltid en euro extra, även om timlönen inte blir stor.

tallinn-estland-arkitektur-7Det leder mig även in på temat prutning. Vissa säger att på marknader ska man pruta, fast det är en sanning med modifikationer, tycker jag. Jag prutar sällan eller aldrig på Keskturg. Mot dem som ger ett ärligt och uppriktigt pris från första början är prutandet en förolämpning. Dessa gummor behöver det lilla extra de kan få. De står inte utomhus i mitten på januari för att det är kul. Vilka marginaler har de egentligen när priset är några euromynt? Jag skulle skämmas om jag prutade här.

Jag frågar därför om brädspelet. – Alla delar finns. Det är nästan inte använt, säger tanten. Jag frågar vad hon ska ha för spelet. -Tre euro. Jag öppnar lådan. Det stämmer vad hon säger. Knappt använt, trots att brädspelet är 46 år gammalt.

Det sovjetiska planekonomiska system som Estland en gång var en del av fungerade nämligen så: nästan alla producerade varor fick en stämpel eller text med upplaga, årtal och pris. Därför kan jag enkelt läsa på lådan att spelet är från 1971 och kostade den gång 16 rubler vilket motsvara en inrikes flygbiljett, fem liter vodka eller 160 kilo potatis. Med andra ord, inget billigt spel.

Jag letar fram några euromynt från min plånbok medan brädspelskvinnan hittar en tillräckligt stor plastkasse för mitt nyförvärv. Jag tackar för mig och börjar bege mig iväg. När jag är kanske fem meter bort hör jag den ena kvinnan skratta samtidigt som hon säger till den andra, – Är det så du får kunder? Du kanske borde gå på toa lite oftare!

keskturg-fleamarket-tallinn-1
Tekopparna för 2€. Foto: Johnny Friskilä

keskturg-fleamarket-tallinn-2

Taggad med: