Min bästa bild – Astana

astana-tower-bayterek

Jag går mot klockan. Hotellet jag bor på ligger en bit från centrala Astana. Den nya staden, huvudstaden i Kazakstan sedan 1998 borde ha en bättre kollektivtrafik tänker jag. Överfulla bussar kör längs de breda boulevarderna med ojämna mellanrum. Konstigt att behöva vara så här i en ny stad.

Förut var det Almaty som var huvudstad, men Almaty ligger med höga berg på alla sidor och saknar potential för att växa. Dessutom är den väl nära den kinesiska gränsen, fast allt detta verkar på mig mer som ursäkter, för att ha en anledning eller två för att börja detta gigantprojekt som tar allt både när det gäller fokus och pengar.

Hinner jag till tornet innan det totala mörker? Jag försöker gå snabbt. 4 kilometer enligt en app på min smartphone. Det borde inte ta så alltför lång tid och inte finns här några backar heller.

Det är Bayterek-tornet jag vill se. Under förmiddagen var vi uppe där, min grupp och jag, färdledare som jag var på Världens Resors ”Den stora tågresan”. Vi åker tåg från Stockholm till Hong Kong, och jag leder resan under första hälften, genom Estland, Ryssland och Kazakstan.

Tornet symboliserar en kazakisk folksaga. I livets träd har glädjens fågel, Samruk, lagt sitt ägg och tornet, alltså trädet – 105 meter högt med en hiss som tar en upp till utsiktsplatsen, inuti det symboliska ägget. Jag hade dock varken känsla av träd eller ägg när jag var där uppe. Inuti ägget finns det förgyllda handavtrycket till Kazakstans första, och hittills enda president, Nursultan Nazarbayev. Lägg din hand på hans hand och önska dig något.

Fast nu önskar jag bara att hinna fram i tid, innan det totala mörker tar överhand. Gatorna är enkla att manövrera efter. Breda, stora, monumentala, med långt emellan byggnaderna som alla är regeringsbyggnader och officiella byggnader av olika slag. Inte mycket affärer, inte mycket folk, förutom alla de byråkrater och funktionärer som nu åker hem till sina familjer i förorterna. Centrala Astana är inget stadsdel man bor i.

Sen står jag där. Tornet. Livets träd, med ägget i fågelns rede, från en färg till en annan, sakta övergång, så blir inte ägget alltför lik en diskoboll. Gult, grönt, lila, rött. Jag har mitt vidvinkelobjektiv och tänker att åtminstone ett av bilderna måste bli bra. Något stativ har jag inte så jag försöker hålla ett fast och stabilt grepp om kamerakroppen. Den blå timmens sista minut. När jag går tillbaka är himlen helt svart.

Taggad med: