Världens Resor och jag anordnade igår en föreläsning om att resa genom Centralasien. Sidenvägen är kanske det som automatiskt kommer i tankarna om Centralasien kommer på tal, om nu något alls kommer i tankarna när någon börjar prata om Centralasien.

För vad är egentligen Centralasien? I dagligt tal, om nu Centralasien någonsin är dagligt tal och förlåt om jag är tjatig nu, menar vi ofta de fem republikerna som inte för så länge sedan var en del av Sovjetunionen och som ligger öster om Kaspiska havet: Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kazakstan och Kirgizistan.

På universiteten kan Centralasienstudier även innefatta Afghanistan, Mongoliet och Xinjiang-provinsen i västra Kina, också kallad Öst-Turkestan. Fast nu börjar begreppsdefinitionerna bli diffusa. Från Afghanistan är det inte långt till varken Iran eller Pakistan. Från Mongoliet ligger både Manchuriet och Korea nära, för inte att tala om vissa östliga delar av Ryssland.

Jag förhåller mig till den smala definitionen, Fyra gånger har jag besökt det fornsovjetiska Centralasien, varav två som färdledare för Världens Resors Centralasienresa.

20 betalande åhörare. Vin och tilltugg. Jag och ett urval av mina foton på storskärm. Aldrig har jag sett mina bilder så stora uppblåsta förut. Coolt! Tre veckor genom fem länder. Buss, taxi, tåg, flyg, det är nästan bara båten som saknas för att även listan över färdmedel ska bli komplett. Fast båtar finns det färre av i denna till stor del inlandsregion. Det är bara Kazakstan och Turkmenistan som har kust, och kusten är rätt ocentral i förhållande till ländernas kulturella och politiska centra.

Jag gör ingen kronologi, ingen tidslinje, utan fokuserar på teman utifrån av vad man som fotointresserad kan få uppleva under en resa i regionen. Natur, arkitektur, politik som igen speglas i arkitekturen och monumentalkonsten, samt människorna.

Naturen är till stor del öken- och stäpplandskap. Vi färdas igenom den turkmenska Karakumöknen i fyrhjulsdrivna japanska jeepar. Åker i konvoj på vägar som sett sina bästa dagar så att man på vissa håll allra helst kör bredvid vägen snarare än på. Det går snabbare då!

Vi sover över vid Darvaza-kratern, dörren till Helvetet som den också kallas, detta brinnande 60 meter i diameter-hålet som ligger mitt i ingenstans, i en öken i ett av världens mest slutna länder, Turkmenistan.

Dagarna går och vidare på resan, efter de sagolika Sidenvägsstäderna i Uzbekistan, passerar vi tadzjikiska bergspass. De snötäckta topparna är väl över 5000 meter, det är kyligt när vi stannar bussen för en bensträckare och toapaus. Det är skönt att ha tröjan tillgänglig just nu och kontrasten blir stor gentemot de uzbekiska låglandsstäderna med sina turkosa kupoler. Ännu några dagar går, och vi njuter av naturen i Kirgizistan. Vid Issyk Kul, den heta sjön som namnet betyder, är det bara isbadarna bland oss som vågar sig i. Vi andra njuter solnedgången där bergen färgas röda.

Jag vet inte om jag tar i om jag säger att Uzbekistan har några av de mest magiska städer i hela världen. Nu har jag ju inte varit i hela världen, men att forna imperier satt vackra spår efter sig blir så oändligt tydligt när jag promenerar runt kvällstid i Khiva, Bukhara och Samarkand. Jag gillar egentligen inte ordet magiskt heller, men månen tittar fram på den svartblå himlen och de flesta turistgrupper sitter inne på någon restaurang och äter en förbeställd middag av medelkvalité, då ger det blå kaklet och de turkosa kupolerna fantasin fritt spelrum. Det är näst intill magi.

Det är inte så att jag ogillar stadsvandringar dagtid. Det är då man har lokalguide som berättar historien, om de olika tidsepokerna, hur de olika husen användes; moskéer, koranskolor, mausoléer, minareter, badhus, fängelser, privatbostäder och khanernas och emirernas palats. Men kvällen, utan guide, kanske tillsammans med de resenärer som önskar, är något annat. Vi tar allt i vårt eget tempo. Vi struntar i 1500- eller 1700-tal, namnet på en särskild härskare eller om de kufiska inskriptionerna på väggen där var en del av just koranskolan eller moskén. Vi bara njuter ljuden, ljusen och vi får alla våra egna bilder, både i kameran och i våra huvuden.

Fast människorna – det är kanske därför Centralasien står så högt på min lista över platser i världen att besöka. Det är kanske därför jag gärna åker tillbaka, år efter år. Till våren 2017 kommer jag leda samma resa igen, Världens Resors resa i Centralasien. Och jag ser fram emot det. Jag längtar, därför att jag vet det kommer bli bra, jag vet att regionen kommer leverera. Även om himlen inte är stjärnklar just den där dagen i Samarkand, så vet jag att människorna är de samma. Folk, nyfikna på oss lika mycket som vi på dem.

Jag fick frågan från en potentiell resenär som deltog på seminariet, ”frågar jag om lov innan jag fotar en person?”. Sanningen vore kanske respektlös i många delar av världen, men i Centralasien behöver man knappast fråga. Det är ju de som vill fota dig! De, som kommer från en turkmensk eller uzbekisk landsby, som åkt till Konya Urgench eller Bukhara för att besöka de gamla heligdomarna, det är de som på sin hemort knappast sett en utlänning i hela sitt liv. De som vill fota dig.

Visst, jag använder ”common sense” vad nu än det är, men ofta räcker det att titta på en person, le och peka på sin kamera. Kanske har jag förträngt, men jag kan inte minnas en enda gång jag har fått ett nej från en människa när jag frågat, och aldrig har någon blivit arg när jag inte uttryckligen frågat ”ursäkta herrn/fröken – får jag ta ert porträtt?” Eller jo, en gång på marknaden i Samarkand frågade jag en kvinna och fick ett nej. Hon tyckte inte hon var snygg nog för kameran.

Som fotograferande färdledare är det kombinationen natur, arkitektur och människor som gör Centralasien till en favorit. Djurliv? Jodå, det finns men om det var min prioritet hade jag nog vald en annan del av världen. Maten? Jodå, folk äter här också, och det grillade köttet kan vara riktigt gott. Dock finns det nog anledningar till att de flesta kök i världen är mer kända än det centralasiatiska. Fast det kanske bara innebär att det finns något nytt att upptäcka för de matintresserade resenärerna bland oss.

Här kommer bildvisningen från mitt föredrag i sin helhet. Jag förväntar inte att någon ska titta hela filmen igenom. Det tar i så fall 20 minuter. De är heller inte nödvändigtvis mina bästa bilder. I filmen önskar jag även illustrera resefotografens utmaningar med skuggor när solen skiner från hög himmel. Samtidigt visar jag även på möjligheterna genom att återvända och se till exempel en koranskola under dygnets olika tider.