Eftermiddagssolen går ner över både kyrkan och moskén i Karakol. Kyrkan är stängd, säger en gubbe som strosar runt och gör allt och inget i den omkringliggande parken. Moskén har öppet, fast särskild välkommen kan jag inte påstå att jag känner mig.

Nordost i Kirgizistan, vid insjön Issyk Kul, ligger denna stad, Karakol, militär utpost för ryssarna från den gång Centralasien var en del av det ryska imperiet. Fast en gång utpost, alltid utpost. Varken 70 år av kommunism eller 25 år av självständighet har förändrat på det. Staden känns på riktigt som ett hörn av världen. Även de flesta ryssar är borta.

Människorna här känner nog också att de bor lite smått utanför allfarväg. Kanske därför dessa buttra miner? Den håliga och tidvis smala vägen, A363, går runt hela Issyk Kul. Vi kom västerifrån, längs den södra kusten, ska tillbringa natten här, för att sen att fortsätta tillbaka till huvudstaden Bishkek dagen efter.

Här finns dock historia som är spännande för resenären. År 1869 grundades denna stad. Ryssarna avancerade i Centralasien, och Karakol, mellan insjön Issyk Kul och de stora Tian Shan-fjällen i syd och sydost, blev en militärstrategisk utpost. Här byggdes en kyrka av sten för de ryska befälen och deras soldater. Sen kom familjerna, och staden växte som en rysk liten stad, milavis bort från det ursprungliga moder-Ryssland. Kyrkan rasade förstås i en jordbävning år 1890, varpå man byggde den konstruktion man ser i dag. Treenighetskyrkan i trädvirke invigdes fem år senare, 1895, på samma grundmur som den ursprungliga av sten.

Moskén har däremot en annan historia. På 1870-talet kom ett antal Dungan-kineser hit. De kom österifrån och var flyktingar från Dunganupproret eller Hui-minoritetens krig om man så vill, det etniska och religiösa krig som de kinesiska styresmakterna ledde mot sina muslimska minoriteter. Mellan 1904 och 1910 byggde dessa flyktingar en moské i Karakol. Med stöd av 42 pelare och helt utan spik, samt med intrikata dekorativa mönster i träsniderierna, står Dungan-moskén här fortfarande och välkomnar besökande.

Under sovjettiden gick det dock som brukade gå med gudahus inom rådsunionen. Kyrkan fick ta sina varv som flickgymnasium, teater och idrottshall. Moskén fungerade i många år som lagerlokal. Karakol var en militär stad. I Issyk Kul testade man torpedsystem.

Idag, 25 år efter att Sovjetunionen upplöstes och Kirgizistan blev eget land, finns här inte många torpedsystem men nära den gamla militärbasen finns ett museum. Przjevalskij-museet, dedikerat till mannen med samma namn, Nikolaj Przjevalskij, född 1839. Han var en polsk-rysk upptäcktsresande som på uppdrag av Geografiska sällskapet i Sankt Petersburg gjorde ett antal resor och expeditioner till det centrala och inre Asien. Karakol fungerade som en bas för honom. Det var även här han skulle dö av tyfus, år 1888, och under en tid fick staden heta hans namn, Przhevalsk.

 

Vi går runt den stängda kyrkan. Kläder hänger till tork utanför, som om kyrkoparken var någons privata trädgård. Vår lokala guide berättar dess historia. Lökkupolernas guld glänser i solen. Det känns verkligen som en liten del av Ryssland, fast långt, långt bort. Det är bara vi som är här, förutom den ena gubben som på något sätt verkar ha med kyrkan att göra, fast inte så till den grad att han har nyckel eller att han skulle vilja låsa upp.

Vid moskén är det mer liv och vi får tydlig besked om att vi bara får gå runt moskén, inte in. Den blåmålade minareten liknar ett större jakttorn. Den liknar i alla fall inte en minaret, och den står separat från själva moskén som heller inte den liknar en moské, utan snarare ett kinesiskt tempel med alla sina sniderier och krumelurer. Tydligen är det dags för bön, för det börjar komma mer folk. Män. De tittar på oss, säger något till vår guide, jag försöker hälsa men får inte mycket respons. De vill nog ha oss bort innan det är dags för bön.

Inte ska vi störa. Det här är alltså Karakol, med en marknad där affärerna ligger inhysta i halvrostiga kinesiska containers, utrangerade sedan länge. Det grävs i gatorna, kanske är det någon rörledning som måste bytas. En blomaffär utanför kyrkan säljer plastblommor och levande blommor i fantasifulla, färggranna arrangemang. Gamla små trähus i rysk stil med sina miniträdgårdar med grönsaker och fruktträd. Gamla nerlagda fabriker i betong, med krossade fönster och kommunist-slogans på ryska som inget brytt sig om att måla över. En kyrka för de få ortodoxa som finns kvar och en moské för Dungankinesernas efterkomnare.. Middagen väntar på vårt hotell. Eftermiddagssolen har gått ned.