Bakom grindarna till ett litet vitt trähus på Komsomolskaja-gatan bor örnjägaren Talgar med sin familj. Vi befinner oss i den lilla orten Bokonbayevo, vid insjön Issyk Kuls södra brädd. Landet är Kirgizistan.

Talgars fru har dukat upp för oss, friterad bröd som är så färskt att det fortfarande är varmt, samt marmelad av bär och frukter från den egna trädgården. Vi är dock inte här för att äta, utan för att hälsa på Tumara.

Tvättlinan i trädgården hänger full med nytvättade kläder. Tumara ger små skrik ifrån sig där hon sitter fastkedjat bakom tvätten och vi böjer oss ner för att se. Vi får lov att gå närmare. Tumara är 12 år och har bott hos Talgar sedan han tog henne från sitt näste när hon bara var ett par månader gammal.

• Att tämja en örn är ingen enkel uppgift, säger Talgar, utan man måste börja tidigt. Det är heller inte alla örnar som går att göra tam. Jag har försökt med flera. Med Tumara gick det. Hon matades för hand. Fick sakta vänjas med människor. Nu är hon som en dotter för mig.

Talgar går klädd i traditionella kläder och tar på sig en tjock läderhandske. Han lyfter upp den Tumara och hennes klor griper snabbt om handsken. De poserar för kamerorna, örnjägaren i sin kirgiziska hatt, kalpak som den kallas, och Tumara balanserande på höger arm. När Tumara för uppmärksamhet skriker hon inte. Det verkar som hon gillar att sitta på armen, att klappas, att gosas lite med. Talgar pussar henne och stryker henne försiktigt över fjädrarna.

Tumara får lädermössan på. Den täcker ögonen så att det blir natt och så att Tumara inte ser det som händer omkring sig. Det får hon alltid om de ska resa någonstans. Hon håller sig lugn då. Det gäller också om någon annan ska hålla henne. Den som vill får hålla Tumara. Hon är inte så tung, fem sex kilo kanske. Men att hålla en örn på det korrekta sättet är inte så enkelt och Tumara flaxar med vingarna och vill tillbaka till Talgar.

I huset finns även en fru, en son och en dotter. Sonen har två falkar. Dottern intresserar sig inte, säger Talgar, fast det skulle kanske bli spektakel om en tjej ville bli örnjägare? Eller inte. Av Kirgizistans ungefär 50 örnjägare finns inte en enda kvinna, och medan dottern håller sig lite blygt i bakgrunden visar sonen upp sin ena falk. Den tränar han helt själv. Den andra är sjuk och sitter inne i hallen och tittar ut genom fönstret.

Många av oss ställer sig frågan hur bra det egentligen är att hålla rovfåglar på det här sättet. Hade det varit hemma hade det varit olagligt. Plundring av fågelbon ger fängelse i Sverige. Men vi ställer frågan till oss själva och inte till Talgar. Han är bara förmedlare av en urgammal nomadisk och kirgizisk tradition och det är bland annat det som vi är här för att uppleva. Vi är dessutom gäster i hans hem.

Talgar kommer inte ha Tumara för evigt. När hon blir kring 20 år, och en kungsörn kan leva mycket mer än så, är det dags att få återvända till naturen. Och det borde funka. Nästan varje dag jagar Tumara kaniner, men även större djur som räv. Några problem för henne att hitta mat borde det inte bli.

På tal om mat är det nu dags för det varma friterade brödet som sedan vår ankomst ligger uppdukat på långbord i vardagsrummet. Vi är 16 stycken och försöker alla få plats. På väggen hänger en tavla där Talgar och Tumara är avbildade och en kalender visar en örnjägare ute på fältet. Talgar visar upp sina många medaljer från olika örnjägartävlingar. Talgar är en av de duktigaste jägarna.

Brödet och sylten går ner tillsammans med svart te och någon enstaka godisbit. Vi blir nästan mätta, fast det här inte var lunchen. Tumara sitter kvar i trädgården bakom tvättlinan när vi kommer ut. Hon ger ifrån sig några enstaka rop när vi säger adjö och går ut genom grindarna från det lilla vita huset på Komsomolskaja-gatan.